I en chatt skrev Christer Jansson, apropå mitt förra inlägg, att Piratpartiet egentligen aldrig varit särskilt kontroversiella politiskt. Det är kontrasten mellan hur vi förstår mänskliga rättigheter behöver vara och hur regeringar försämrar dessa för medborgare. Med andra ord — det är våra politiska partier och representanter som förändrat sitt beteende radikalt, medan Piratpartirörelsen växt fram som ett slags försvar av tidigare (ofta dyrbart) gjorda lärdomar.

Få skulle kalla PP för “konservativa”. Förvåningen som en och annan uttryckt, när det visat sig att de håller med i många av Piratpartiets frågeställningar, i det här webbtestet, kan även vara illustrativt för att det råder viss diskrepans mellan vad partiet står för och vad man tror att partiet handlar om.

Sveriges mest teknikvänliga parti är paradoxalt nog Sveriges mest motsträviga parti vad gäller hur tekniken ska användas ur ett människorättsligt perspektiv. Bara för att du kan är det inte samma sak som att du ska, för att parafrasera Jurassic Park.

Konservatism säljer generellt sett inte, det är laddat med massor av (visserligen många gånger ovidkommande) negativa associationer. De mest konservativa skulle antagligen inte ens vilja kalla sig för konservativa, eftersom det låter så mossigt. “Det var bättre förr”, som associationen lätt blir, är inte ett uttryck som håller för att inspirera till nytänkande och utveckling, om man säger.

En som flera gånger beskrivit detta ingående, är bloggaren Magnihasa. I ett inlägg på Piratpartiets breddningsblogg skriver Marcus:

Politisk konservatism är tanken att samhället bara klarar av en viss mängd förändring i taget, och att det därför är bäst att ta det lugna före det osäkra. När politiska förändringar väl ska genomföras, så bör de genomföras på ett sådant sätt att samhället, medborgarna och alla andra berörda parter hinner anpassa sig till dessa. Det vill säga gradvis, över tid och utan plötsliga dramatiska rörelser.

Piratpartiet behöver kunna erbjuda något “nytt” för att profilera sig, skriver Steelneck i en kommentar, som jag upplever som en relevant poäng. Det lär nog bli svårt att få folk att köpa konservatism. Något behövs som Piratpartiet driver och behålla initiativet i, ur en mer positiv aspekt. Frågan är vad det är?

För mig personligen har fildelning varit en sådan frågeställning som har en mer positiv klang; jag har ofta snackat om hur positivt det är för både samhälle och marknad. Färre regleringar av våra internetliv skapar dessutom utrymme för nya innovationer och ger i längden en växande marknad. Tyvärr uppfattas fildelningsfrågeställningen vara något av en “black om foten” (som min mamma brukar säga) och jag kan tycka att det är lite besvärligt att lyfta den. En uppfattning som jag tolkar insatta och engagerade pirater tycka, alltså.

Emellertid är även dessa frågeställningar grundade i en slags “försvarsinställning”, och inte renodlade idéer om hur vi ska växa som samhälle med Piratpartiets hjälp.

Sanningen är att vår regering och riksdag har radikalt förändrat inställningen kring våra rättigheter och våra privatliv. Det har under tiotalet år justerats till det sämre, utan att folk egentligen varit medvetna om hur pass illa det är, eller hur långt det gått. Det behövs självklart en motaktion politisk, det vet och tänker alla engagerade pirater. Men om det nu måste säljas också (och av nån anledning vimsar ramsan “kom och köp konserverad gröt” runt i huvudet) så finns det ett par saker till att fundera på alltså.

Skulle vilja skicka ut frågan till er — vad upplever ni att Piratpartiet driver för frågor som handlar om renodlad förändring (och inte försvar från tokig dito) och som kanske skulle må bra av att lyftas lite mer och skapar en alternativ ingång till frågeställningarna?