Jag satt och funderade igår på den här bilden, som jag använt mig av några gånger, eftersom jag tycker den så bra beskriver problematiken vi som är övervakningsmotståndare har att tackla. Våra rättigheter naggas på i kanten, lite i taget, och även om de flesta uppfattar det som allvarligt, är det svårt att se allvaret i vardagen. Men nu börjar jag undra om det inte är som så att bilden börjar bli lite utdaterad eftersom det börjar bli såhär tydligt.

Visserligen marcherar inga stormtroopers på våra gator — men när en tidning får besök av staten och får sin egendom förstörd med kommentaren “ni har fått er debatt, nu är det dags att sluta skriva om detta” så går det inte att blunda längre för vad som händer med västvärldens demokratier. Det hände den brittiska tidningen The Guardian.

A little over two months ago I was contacted by a very senior government official claiming to represent the views of the prime minister. There followed two meetings in which he demanded the return or destruction of all the material we were working on. The tone was steely, if cordial, but there was an implicit threat that others within government and Whitehall favoured a far more draconian approach.

The mood toughened just over a month ago, when I received a phone call from the centre of government telling me: “You’ve had your fun. Now we want the stuff back.” There followed further meetings with shadowy Whitehall figures. The demand was the same: hand the Snowden material back or destroy it. I explained that we could not research and report on this subject if we complied with this request. The man from Whitehall looked mystified. “You’ve had your debate. There’s no need to write any more.”

Det här handlar inte bara om Storbritannien. De la tillsammans med den svenska regeringen in ett veto mot att ens ställa frågor till USA angående NSA, när läckan bröt igenom i media. Sverige är alltså officiellt emot någon form av att tackla övervakningen från USA och Carl Bildt, vår utrikesminister har vid ett flertal tillfällen uttryckt ett definitivt ointresse av att tackla de här frågeställningarna. Två länder i Europa framstår skydda USAs intressen och min slutsats är att de drar sig inte för att ta till hårdhandskarna för att göra ett ordentligt jobb.

Så tydligt som det är på bilden är det kanske inte riktigt, det marcherar ju som sagt inga stormtroopers på gatorna. Men i den stund de marcherar in på tidningshus för att förstöra material är skillnaden hårfin. Detta borde uppröra och oroa. Kanske, emellertid, är det som så att det oroat så länge att protesterna varit lågmälda av andra anledningar än bekvämlighet.

Varför gör nu ingen nåt åt detta, ställs frågan här och var. Bland annat lyfts Piratpartiet som att leva en “tynande tillvaro” eller rent av missa “öppna mål”. En före detta aktivist i Piratpartiet skrev till mig igår att hon fick höra att hon “förstörde för sig själv”, när hon var aktiv. Jag förstår precis vad hon menar. Det förlöjligande Piratpartiet fått utstå genom åren har satt sina spår — risken att bli kallad rättshaverist och dylikt har hela tiden gjort mitt engagemang sällskap. Många gånger har jag låtit bli att säga något, eftersom jag inte vill framstå som fel eller tjatig. Eller rentav foliehattig…

Ett underliggande problem är även det där med att ju mer folk förstår att de är övervakade, noterade och registrerade, desto mindre benägna blir de att gunga båten. Det är inte för att de är fega, utan behöver ha en inkomst, behöver kunna betala hyra och sätta mat på bordet. Den kopplingen har egentligen aldrig varit abstrakt för aktivister i Piratpartiet — det finns exempel på hur någon förlorat sitt jobb pga sitt engagemang. (Jag tänker inte hänga ut personen i fråga med länk, av förklarliga skäl.)

734375_597489370313609_1592312816_nVi har ett stort problem som oroar och behöver justeras, men det finns få som vågar sticka ut näsan. Och det lär inte bli lättare. Så tydligt som det är på bilden är det som sagt kanske inte, men det är tydligt nog. Det är rätt stora grejer jag och andra ber om hjälp med, för den enskilde individen, jag inser det. I den stund en privatperson får besök av staten och egendom förstörd eftersom de anser “att saker debatterats klart”, har man inget att sätta emot. Och vi är inte långt borta från det — vi är rent av redan där.

Jag tänker i alla fall inte överge den här frågeställningen. För ännu värre än att känna hotet vore att lämna över på walk-over. Så bekvämt tänker jag inte göra det för regeringen även om jag nog inte är mer irriterande än en fruktfluga. Den allmänna tystnaden i frågeställningen kan dock idag förklaras av andra saker än eventuellt ointresse eller okunskap. Och det är oerhört obehagligt.