Språk avslöjar så mycket, när man börjar lusläsa. Som ett exempel — jag läser att en kvinna i Västerås utsatts för flera attacker, av förmodade vänsteraktivister. I texten står det: “Enligt polisen har kvinnan som utsatts ingen koppling till högerextrema miljöer.” Det är vid såna här tillfällen som man kan läsa saker mellan raderna. Det kan såklart vara felaktiga slutsatser vi drar, men av vilken anledning är det viktigt i det här sammanhanget?

En kvinna har vid upprepade tillfällen fått sitt hem vandaliserat av en grupp människor. Anledning till varför, skapar en konstig och onödig dimension, tänker jag. Skulle det ha varit okej eller förståeligt, om hon varit en högerextrem aktivist? Missförstå mig rätt, jag har inget till övers för rasistiska organisationer, men jag skulle aldrig få för mig att vandalisera någons hem för det. Andras eventuella dumhet sanktionerar inte min egen dumhet, om man säger, även om det antagligen finns ett utrymme för viss gråzon till där något slags våld är förklarligt eller rent av acceptabelt. Jag tror mig emellertid tala för en ganska bred konsensus om att en åsikt inte förtjänar den sortens utbrott.

Pronomenkaoset i tidningarna angående det där med att Chelsea (f.d. Bradley) Manning vill bli omtalad som kvinna hädanefter är ytterligare ett exempel på det där med att språk man väljer, säger saker, fast inte rent ut. SVT drog till med en ordvits, till och med, i sin rapportering, de har ändrat det — jag gissar efter alla kommentarer om hur osmakligt det var. Men vidhåller att Chelsea Manning är en “han” och notera rubriken: “Bradley Manning vill vara kvinna”. Vill vara kvinna.

I könsidentifikationen ingår att Manning är kvinna. Inte vill vara, eller ska bli — utan är kvinna. Formuleringen andas ett avståndstagande som i alla fall jag uppfattar som himla onödig. Varför skulle det vara så konstigt att Manning är kvinna — särskilt när hon berättar om det själv? Det är, som jag skrev annorstädes, liksom bara för svensk media att “roll with it”, som amrisarna brukar säga. Tidningarnas allmänna problem med att skriva “hon” säger saker som de antagligen inte menat att säga om sig själva. De indikerar ett motstånd mot att acceptera att sånt här händer människor.

Det är inte att folk måste skriva “rätt” till varje pris, det är det där intressanta med att det inte verkar förstås att det går att läsa så mycket mer ur texterna. Medvetet och omedvetet plockar vi upp attityder mellan raderna, och det skapar olika konsekvenser. Det känns nästan som en slags… medial naivitet nästan rent av; att det inte förstås att alla kan se att den som skrivit inte förstår ämnet den är satt att rapportera om och ytskrapet blir nästan smärtsamt tydligt.

Sånt upptäcker man väl i och för sig kanske inte förrän man är något sånär insatt i ett ämne. Reaktionen “men, vänta här nu…?” kommer ju bara i den stund man vet att något är fel. Det händer dock allt oftare att jag personligen reagerar över såna här saker och undrar vad det i sin tur får för konsekvenser.

Idag vet vi mer än vi gjorde för tio år sedan. Vi vet saker före pressen till och med. Ibland har det känts som att det är mitt flöde tidningarna plockat ur grejer från, rent av. Det är en ganska märklig känsla det där, när man klickar in på nån tidning och ser samma nyheter jag själv sett på exempelvis Reddit, och kanske rent av spridit vidare i mina egna kanaler, diskuterat och fått ännu mer information om som är bra mycket mer nyanserad.

Det är kanske inte nödvändigtvis är språket — det är kanske för att det känns som att medierna släpar efter? De är snabba på att lägga ut saker idag, absolut, men frågan är om det är snabbheten eller förståelsen för vad nyheten handlar om, som hamnar på efterkälken?