save-iconJag såg en bild som undrade om ungdomar idag har en aning om vad ikonen för “spara” betyder; varför den ser ut som den gör. Mappar och bokmärken associerar jag knappast alls längre, till den analoga varianten — även om det fortfarande är en sak som kan dyka upp i vardagen. Diskussioner har börjat dyka upp här och var om att det är dags att byta ut symbolerna på en del saker som inte är logiska för nya generationer. Till exempel har man börjat kunna se att det smugit sig in modernare symbolik för telefoner, på sistone.

Ibland stöter man på ikoner som handlar om att spela in ljud med gamla rullbandsspelare eller radiomikrofoner får tjäna som beskrivning i bildspråket. Själv har jag en fot så djupt begraven i det gamla att jag knappt märker av det, och när jag funderar på hur en symbol annars skulle se ut, fastnar jag så smått. Eller hur symboler skulle se ut för helt nya företeelser.

Generationsklyftorna gör nog sitt till där — det jag förstår med ryggmärgen, är helt enkelt obegripligt för yngre generationer. Och tvärtom. En sax som visar hur man klipper ut något kan vara en gemensam nämnare, men att strömma något online, hur skulle det bäst kunna symboliseras, på ett sätt som kan förstås av alla? Personligen kanske jag skulle få för mig att använda en stiliserad projektor, men hur talande skulle det vara för yngre?

När jag tittar på Kevin Spaceys uttalande om tv-serier, så tänker jag på det när han undrar om en tv-serie slutar vara en tv-serie i den stund den inte konsumeras på en tv-apparat. Fortfarande konsumeras tv-serier på tv, det finns en anknytning, och jag gissar att det kommer att fortsätta vara så ett tag framöver. Men i den stund tv-serier produceras för digital spridning, där själva syftet inte ens är att sälja in det till tv-stationer, så förändras verkligheten, lite grand i taget. TV-symboler med antenner ovanpå är t.ex. fortfarande vanliga att se — men ser alla en tv, kan det ses som något annat?

associationSjävklarheter består inte. Saker förändras — språk, bildspråk, språkförståelse — det är inte skrivet i sten. Faktum är att det kan vara därför det är lite svårt för gemene man att förstå vad som står skrivet på de där stenarna. Bilden här intill, t.ex. är hur tydlig och klar som helst för vissa av oss, och rappakalja för andra. Man måste liksom “ha varit där”, tror jag, för att kopplingen ska förstås.

Ett slags gemensamt språk är viktigt — men inte ens det svenska språket är gemensamt, språkförbistring råder mellan olika generationer och samhällsgrupper. Padda har för mig, t.ex. tre olika betydelser idag; vi har dels paddan, och sen så har vi såklart en padda — och sist men inte minst, paddor. Solkart, liksom, beroende på vem jag råkar prata med just där och då.

Sen letar sig specialiserade ord och uttryck ut till andra områden. Som nu för tiden, när jag säger att jag inte har bandbredd, så förstår folk runt omkring mig att jag inte har tid och utrymme just då. Skulle jag säga det till mormor 94 år, skulle hon emellertid inte ha en aning. Men henne, å andra sidan, vore det ju himla trist om jag inte hade tid med.