Bredde ut mig lite i några kommentar på Gplus angående det här inlägget, som Hax har skrivit. Det sägs att det finns bevis för att FRA ingår i övervakningsnätverket Prism, som Edward Snowden läckte om, och nu befinner sig i Ryssland. Jag kom på mig själv med att tänka att där jag för fem-tio år sedan hade förutsatt (kanske helt riktigt?) att det skulle bli en rejäl skandal, inte är lika säker idag. Saker passerar liksom förbi, och även om en del hojtar till om att det är fel eller så, så känns det som att det liksom bara fortsätter att hända ändå. Attityderna har förändrats, jag har förändrats, världen har förändrats…

Jag tänkte att jag lyfter min diskussion (med vissa små ändringar av mina stavfel) med Lena Wallin, här i bloggen då jag tyckte att hon ställde bra och relevanta frågor:

Märklig känsla, det här. Sitter och tänker att vi (piratrörelsen) var för sent ute, samtidigt som folk fortfarande inte är ifatt riktigt med allvaret i de här frågeställningarna. Hur kan man vara både för sent ute, och för tidigt, på samma gång?

Lena: Jag förstår inte alls förvåningen över det här. Nog har väl ni alla varit medvetna om att det finns en underrättelsetjänst? och nog är väl det rätt självklart att den finns på nätet, där folk finns? Om det är rätt eller fel, beror ju mer på vilken sort säkerhet och trygghet man vill ha och vad man är beredd att ge upp för det. Tycker det är dags, att istället för att bli upprörd – börja diskutera hur det ska vara istället och vilken sorts säkerhet det ger. Vilken säkerhet tycker ni behövs idag? och hur ska den åstadkommas i så fall?

Jag skriver nog väldigt otydligt om det framstår som om jag är förvånad. Vad det handlar om är att det är en grupp människor som är långt framme och har misstänkt detta, men kunnat “plockas ner” då det inte funnits några bevis. Nu när Henrik skriver att det finns bevis, är jag inte helt hundra på att folk förstår allvaret utan hemfaller åt sån där retorik; att ge upp frihet mot trygghet. Dvs, antingen ljuger vi eller så spelar det ingen roll.

Men faktum är att ju mindre frihet vi har desto otryggare bli vi. Felmarginalerna för säkerhetspolitiken som förs är idag enorma och då heter det att när misstag görs så är det den oskyldigt drabbades fel, som borde vetat bättre. Det har tänjts, och tänjts, längre och längre bort från mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar, att vi till och med har en utrikesminister idag som tycker sig kunna säga att “goda stater” kan hålla på med sånt här, inte “onda stater”. Utan att tänka på att bara för fem-sex år sedan hade själva aktiviteten i sig varit en anledning att omvärdera en stat och anse den ond.

Värderingar förändras med tiden, på gott och ont. Det här är ont, som jag ser det, eftersom det ger sig på grundläggande behov som allmänt privatliv, frihet att få tycka och tänka som man vill, frihet att bli det man vill, rent av. Jag känner mig inte tryggare alls, faktiskt, i den stund jag upplever att någon kontrollerar det jag gör och tänker. Inte ett dugg. Snarare tvärtom.

Vanligt hederligt polisarbete underskattas alldeles för mycket i den digitala tidsåldern där regeringar upplever sig spara pengar på att kringgå rättsprinciper och anställa kunnig personal osv. Personal sparas in, och kamera hängs in i gamlas sjukrum. För att spara pengar… det är inte för att värna om oss som de här systemen används. Det är för att kontrollera oss. Det är en ocean av principiell skillnad däremellan.

Lena: För några år sen var det en stor skandal när man upptäckte Echelon. Redan då visste man så Snowden kan inte varit någon överraskning. Före det satt folk och radiospanade. Sen kan du ju ha rätt i en del, men fortfarande är ju själva diskussionen om hur det ska vara istället obefintlig. Vi diskuterar inte vad vi menar med trygghet, inte heller vad vi beredda att avstå ifrån eller vad det får kosta. Själva riskanalysen vill ingen ta ansvar för. De hotbeskrivningar som görs syftar jag på. Jag tycker att i en demokrati – och om man tycker staten styr för mycket – så kan man prata om hur vi vill att det ska vara istället. Det är det jag saknar hela tiden. För det är väl lösningar vi vill ha?

Ja, jag tänker att du har en poäng. Samtidigt är jag inte övertygad om att vi faktiskt har ett problem som behöver lösas med övervakning, så det blir för mig personligen konstigt att liksom utgå från en premiss som jag inte anser har bevisats. Ungefär, det var en bra (inte perfekt) men en bra metod med traditionellt polisarbete, infiltratörer, avlyssning vid brottsmisstanke osv, det behövdes inte egentligen något mer än det — mer än möjligen mer resurser i form av personal och utbildning. Det behövdes inte mer, och det som satts igång i form av övervakningsmattor i världen har inte heller löst de kriminella aktiviteter som det sades handla om. Det skapar däremot andra värden, värden som vi inte riktigt har koll på eller har godkänt. Vi har manipulerats i stor utsträckning, som jag ser det, och även om du har rätt i att det behövs en slags “jamen, vi gör så här” blir det för mig en slags acceptans av något som i grunden är osant. Man verkar på lögnens villkor eller nåt. Jag lär väl behöva komma över den tröskeln, men men…

Lena: Hur kan det vara acceptans att diskutera hur man vill ha det istället? Vad utgår du ifrån egentligen? Att jag vill ha övervakning? Jag har inte sagt något i den stilen. jag är bara trött på att det klagas hela tiden men inget konstruktivt görs för att få fram alternativ.

Jag menar så här: Om jag ljuger och säger att min hyresvärd murar igen dörrarna och den efterföljande diskussionen handlar om hur den muren ska rivas på olika sätt, så handlar det att acceptans. Finns det ingen mur, så finns det inget behov för en debatt. Problemet existerar inte, så att säga. Såvida jag inte har ett eget intresse av att folk tror att den muren finns där, ett syfte som jag inte lyfter eller förankrar och bara jag tjänar på.

Och nej, jag tror inte att du vill ha övervakning. Men jag läser dina inlägg som att du tänker att det behövs något mer än traditionellt säkerhets- och polisarbete, och att man därför måste försöka måla upp en bild av vad det skulle vara för slags metoder? Det jag säger är att jag inte tror att det behövs något mer än det vi känner till sedan gammalt.

Alltså, för att förtydliga; det går att utveckla de gamla metoderna och hålla sig till de principer för rättssäkerhet som vi byggt upp det senaste århundradet. Sen är det inte utan att jag tröttnar mellan varven också.

Lena: Jag menar att vi ska ha en diskussion om vilken sorts trygghet folk vill ha. trygghet till vilket pris som helst? Mot allt? Eller kan man acceptera att något händer och vad i så fall. Att ringa in vad det är folk vill ha, sen en diskussion om vad det får kosta i form av integritet m.m. För jag tror inte att den diskussionen har förts. Ingen tar ansvar för att tänka igenom det och sällan är man beredd på att ta konsekvenserna. Ungefär som med försvaret i stort. Alla vill mota bort “ryssen”, men helst till ingen kostnad alls. Sen är det ju trots allt så – att om jag kastar sten på dig från taket, så kan du inte göra något om du inte klättrar upp dit. Sen om du vill tro att jag står på gatan så kan ju jag bara fortsätta kasta.

Javisst har du rätt i det — vi klarar ju t.ex. av att folk får sätta livet till i trafikolyckor och dylikt, i jämförelse. Vilken typ av brottslighet hotar oss såpass mycket att vi behöver ge upp vårt privatliv, ungefär. Jag inbillar mig att jag ställer de frågorna rätt ofta, men som du säger är det en försvinnande liten debatt i det breda, i samhället, helt klart.

* * *

För att sammanfatta diskussionen blir frågan för mig — behöver vi omfattande övervakning? För att tackla vad? Gör den jobbet och är det i proportion till den samhällsskada anledningen i så fall orsakar? Fortsätt gärna att diskutera det överallt, jag tror det behövs.