Jag har haft kroniskt dåligt samvete som inte bidragit till Ajour.se på evigheter, men har inte varit ensam om att behöva prioritera annorlunda. Därför avslutas nu projektet som lärt mig mer än man skulle kunna tro. Var Ajour en framgång eller ett nederlag? Det beror lite på perspektiv, såklart.

Den som hade hoppats på en ny revolutionerande affärsidé fick se sig besviken, men allt som testas för att bryta dödlägen är ju framgångsrikt i sig. Bara döda fiskar flyter med strömmen, eller nåt. Vilket leder mig till en av de starkaste intrycken som Ajour gjort på mig. Hatet. Hur lätt det varit för människor som jag tidigare respekterat att utifrån enögda perspektiv döma ut eller bete sig som översittare.

Där Ajour skulle ha kunnat fungera som en slags inkörsport till det journalistiska, blev det istället ett förstoringsglas på grupptänk i twittersfären, vilket varit både otäckt och intressant. Droppen var nog när det ansågs så till den milda grad normalt att hacka på Emanuel Karlsten att Niklas Svensson, “journalist” på Expressen retweetade en kommentar om att Karlsten borde ta livet av sig. Ingen höjde så mycket som ett ögonbryn. Ingen. Kanske handlar det lite om vad Mymlan berör på sätt och vis i sitt inlägg — att det kändes som det sparkades uppåt eller nåt. Vet inte om det ursäktar något, dock.

I det här fallet var det inte så stor skillnad på journalistskrået och de annars vanligt förekommande kritikerna av PK-media vad gällde frustrationen som väcktes. Jag låter nog lite hård, men det är lite svårt att sminka upp det här snyggare än det är, faktiskt. Mediasverige gjorde bort sig rejält, i mina ögon, för hur de behandlade Ajour och dess grundare.

Eller det där med att Bakjour (som drogs igång som nån slags reaktion på att Ajour.se startades) blev geniförklarade. Det var i princip ingen som hojtade att kejsaren var naken. De var roliga ibland, träffsäkra en och annan gång, absolut. I stort var de mest bara elaka och skvallriga. Genialt, tyckte twitterfolket. Eller, det var vad man skulle tänka, fick jag intryck av. Bakjour gick i graven för ett tag sedan, vilket väl var ett respektabelt drag ändå, nånstans.

Jag har lärt mig hur litet media-Sverige är. Hur inskränkt och svårrörligt ett så slimmat team  inte borde behöva vara, men är. Jag har lärt mig om och av läsare, hur oerhört trötta, cyniska och misstroende de är mot journalistiken i Sverige. Hur, trots att det här gjordes försök att hitta nya vägar, där egentligen vem som helst skulle kunna vara med och påverka, det starkaste drivet hos folk var avskyn. Vissa mer granatskadade än andra, och jättesvåra att nå.

Och det här är viktiga erfarenheter som inte kan mätas i “framgångspoäng”. Men viktiga erfarenheter, som nästa gäng som kavlar upp ärmarna och vågar sticka ut näsan för att ge media-Sverige en vitamininjektion, kan ha glädje av. Mina erfarenheter, ska sägas, då jag är rätt säker på att som medaktör, bidragare med artiklar, kommentarer, stöd och snack — alla — har sina egna.

Jag lärde mig viktiga saker om mig själv, om mina begränsningar och kanske framför allt om mina värderingar. Inga pengar i världen hade kunnat ersätta den erfarenheten.

Frågar du mig har Ajour bidragit med ett aldrig så litet steg mot utveckling, som i sig är helt beroende av misslyckanden för att kunna ske över huvud taget. Alla är journalister, sa Emanuel Karlsten och gjorde folk skitförbannade. Jag tror fortfarande att han har en poäng i det. Men just nu, i skrivande stund, verkar ingen vilja vara journalist. Det är en ganska syrlig karamell att suga på.