Jag hade helt lyckats missa TNS Sifos extraordinärt pinsamma undersökning från i juli, publicerad av Dagens Opinion. De mäter hur folk tänkt sig rösta i EU-valet och redovisar inte ens Piratpartiet, vilka sitter med två mandat i EU-parlamentet, sen gissas det lite lagom kring en ovanligt hög siffra på “övrigt”. Rolf van den Brink,  ansvarig utgivare, ber i kommentarsfältet ursäkt om slarvet, och skriver att det var TNS Sifos beslut att göra såhär.

Om jag inte var ganska aktiv i den politiska sfären så skulle jag antagligen inte fatta att rapporteringen var så enormt bristfällig. Det man inte vet mår man inte illa av, eller nåt. När jag ser hur TNS Sifo genomför sin undersökning på basis om hur det ser ut i riksdagens mandat, inte EU, så slås jag av hur enormt naiva vi som land är när det gäller vårt medlemskap i EU.

Ibland — eller rätt ofta faktiskt — blir jag häpen över den naiva och oinitierade rapporteringen kring EU rent allmänt. Jag vill inte påstå mig vara en expert i ämnet, men nog är väl EU och vårt deltagande där viktigt? Det är där som det beslutas att dra våra bankuppgifter vidare till USA, det är där som det diskuteras saker bakom stängda dörrar och förbjuder folkvalda att informera väljare, det är där som direktiv utgår från, som sen svenska politiker säger sig inte kunna göra något åt och drar igenom.

Nu är inte medier i största allmänhet skyldiga att genomföra nån slags folkbildning om var makten ligger och hur vi kan påverka den, särskilt när det handlar om makt som vi distribuerat vidare till Bryssel. Jag hörde en gång Jan Helin säga till någon som undrade över just det där med att EU-rapporteringen var i svagaste laget, att de inte riktigt vet “hur man knäcker den nöten”. Mitt intryck var att man helt enkelt inte vet hur EU ska rapporteras kring, så det känns intressant för läsarna.

Nåt tryck från svenska läsare existerar därmed inte heller, gissar jag, och de flesta är antagligen inte riktigt med på att EU faktiskt är såpass viktigt som det är. Eller innehar de stora demokratiska svagheterna, som det har. Det dyker visserligen upp ett och annat direktiv som protesteras mot, och då kan vi inte göra något åt det. Då är det försent. Som datalagringsdirektivet, till exempel. Där riksdagsledmöter stod på rad i media och skyllde på att vi var tvungna att införa det. Men där stannar det sen.

Vi har alltså val till EU-parlamentet, som tar beslut som angår oss som vi inte får vara med att tycka till kring, ibland inte ens är tillåtna att få någon information kring, och sen avslutas det hela med riksdagsledamöter som rycker på axlarna och tvår sina händer.

Jag förstår verkligen inte riktigt hur det där cirkelargumentet kan fortgå så ostört som det gör. Samtidigt så beter vi oss i Sverige som att all makt utgår från och stannar i Sverige och den svenska riksdagen. Det är en slags gigantiskt på-låtsas-världsbild i annars ganska välutbildade korridorer. Sifo-undersökningar görs utan att ta någon hänsyn till hur saker fungerar, ser ut, eller svenska väljare sagt till om tidigare. Det är som att EU inte riktigt existerar. Hundratusentals väljare har tagit sig tid att sätta sig in i frågeställningar de antagligen inte fått nån större hjälp av medierna att veta mer om, inför sitt val av hur de ska rösta, vilka ignoreras fullständigt. Och då menar jag samtliga väljare — oavsett om de röstat på Piratpartiet eller inte. Ignoreras både politiskt och medialt.

Gör EU-Meparna ett bra jobb? Följer de sitt partis politiska ideologi? Har de upprätthållt vallöften? Vilka är de? Är de ens på plats? Har de gjort bra, alternativt dåliga, saker för Sverige? Tar de ansvar? Vad gör de egentligen? Jag skulle inte minst välkomna en rejäl granskning av Piratpartiets arbete i Bryssel. Hur sköter de sig? Det finns antagligen ett stort antal svenska väljare med tanke på valresultatet 2009 som gärna vill få veta det också.

Det finns såklart undantag i EU-tystnaden — ibland letar sig konstig lagstiftning som är på gång in i medierna, men då oftast för att det skapats uppmärksamhet om det på ett eller annat sätt. Som Acta; kännedomen om de förhandlingarna gjorde att folk verkligen sa ifrån, på ett sätt som politikerna kände av, och det förhindrades. Det går alltså att påverka. Man måste bara veta om att saker händer och att man behöver tjoa om det så medier skriver och politiker känner trycket.

Som det är nu handlar det nästan enbart om flax har jag fått intryck av. Det sker ingen naturlig granskning av EU som genomförs av exempelvis riksdagens arbete och dess representanter. Att rätt personer ser något hända i EU och sprider det vidare och med lite flyt får folk att engagera sig. För mellan ett EU-parlament som förhandlar i hemlighet och medier som inte vet hur man rapporterar om EU är det i stort sett bara gräsrötter och ideella organisationer som försöker komma tillrätta med de här problemen.

Flax känns inte helt okej ur ett demokratiskt perspektiv. Det finns ingen eller inget att skylla på, ingen specifik politiker att byta ut eller tidning att välja att läsa. EU flyter runt ovanför våra huvuden som ett slags moln vi inte kan påverka eller ha några åsikter omkring. Politiska partier skickar ner sina representanter till EU utan några specifika direktiv om hur svensk politik ska föras eller representeras. Bryssel behandlas som en kommunalpolitisk plats där man gör saker lite som man vill regionalt, det är bara det att vi alla behöver rätta oss efter det. Det är inte en rondell i Borås som man hanterar lokalt, det är övergripande bestämmelser över oss alla.

Nästa år är det supervalår och jag gissar att vårt riksdagsval kommer att överlappa EU-valet, vad gäller valarbete. Kanske finns det där utrymme för en utökad rapportering och folkbildning kring EUs demokratiska underskott? Jag hoppas det i alla fall, för det här är faktiskt otroligt besvärande, som det är nu.