Detta är aningens subjektivt, som jag känner ett visst behov av att definiera på ett eller annat sätt. Den moderna myndighetsskräcken. Nu håller säkert inte alla med om att det här är ett problem — men för diskussionens skull så tror jag det är väsentligt att förstå att det faktiskt är ett problem för ganska många individer ur olika grupper i samhället.

I olika sammanhang har jag många gånger lyft det där med hur attityderna kring myndigheter har ändrats. Där det tidigare var något av folket för folket, eller hur man ska uttrycka det, är det idag något av en berg och dalbana att bli kontaktad av myndigheter. Hur “rent mjöl i påsen” du än har, känner många viss nervositet när ett brev från vilken myndighet det nu må vara, dimper ner i lådan. Med visst fog. Du kan bli återbetalningsskyldig för en myndighets misstag, till exempel.

Jag tror det hänger samman till viss del med politikerföraktet. Myndigheterna var ju som sagt en gång till för folk, det var en slags statlig service som man både respekterade och värnade om. Politikernas inflytande över myndigheterna var ett sätt för oss alla att ha inflytande — vi valde in de som såg till att myndigheterna förvaltade vårt gemensamma värv, ungefär. Nånstans på vägen har detta förändrats emellertid, och där tidigare myndigheterna var till för folk är de i dag till för politiker. En ganska väsentlig skillnad, tycker jag, som ger mig lite rysningar.

Själva systemet har vissa inbyggda svagheter och det kan sträcka sig åt minst två helt olika principiella håll, tänker jag. Det som i grunden handlar om en demokratisk värdering — att människor ska kunna påverka, genom att rösta fram politiker de har förtroende för, har blivit en slags psykologi där myndigheternas ansvar blivit att skydda politiker. Sen går det även att säga att det många gånger är tjänstemän som styr och ställer, tjänstemän som man inte kan rösta på eller granska på det sätt som man gör med en folkvald. Det har funnits anledning att fundera på om en del myndigheter är som sina egna “kungadömen”, som attitydmässigt försvarar sig mot både politiker och medborgare. FRA är urtypen för den sortens attitydmässiga autonoma verk, i mina ögon, där inte ens riksdagen verkar ha nån slags insyn eller kunskap om det.

Så för att försöka koka ner det — å ena sidan kan en myndighet vara ett förlängt kansli för en enskild politikers karriär, å andra sidan kan en myndighet bli en fristående stat i staten som ingen kan kontrollera eller påverka.

Olika sorters problem kräver olika sorters lösningar, och i det här fallet upplever i alla fall jag dessa problem som motstående poler. Dvs, om man gör en insats för att justera åt ena hållet, så failar det eftersom det andra hållet då får ett starkare fotfäste. Kanske har smartare människor än jag insett detta långt tidigare, och därför inte försökt att rota i det.

De flesta tror jag har — beroende på vilken generation de tillhör — olika uppfattningar om vad en myndighet är och vad de har för slags rättigheter. Och inte minst vilken sorts rättigheter du har som människa när du har att göra med en myndighet. Kör en snabbgallup i din omedelbara omgivning, chansen finns att du bli lite förvånad över vad folk tänker om myndigheter generellt sett.

Som sagt — jag behöver hjälp med att definiera det här. Jag upplever det som att det finns ett behov av att reparera förhållandet mellan myndigheter och människor, på ett principiellt plan. Även om det finns grupper och individer som inte alls känner igen problembeskrivningen så innebär det inte att problemet inte existerar, ska kanske tilläggas. Det är inte okej att så många blir rädda när de blir kontaktade av myndigheter, och jag tror att det är läge för att diskutera detta lite bättre.

Det måste inte till någon universell “lösning”, det är nog snarare kontraproduktivt, men jag tror att ett ökat medvetande kan räcka ganska långt. Myndigheter och medborgare behöver äktenskapsrådgivning, om lite humor mitt i eländet tillåts. Vad myndigheter är till för och för vilka behöver inpräntas lite bättre i allas hjärnor. Det är inte bara i lagtexter sånt här ska vara definierat; ansvar och rättigheter behöver definieras även i hjärtat hos folk, gärna sträva efter nån slags konsensus, tänker jag.