Det är en debatt som är abstrakt för de flesta av oss som har det relativt bra. Vi är hyggliga människor, vill att samhället ska ta hand om sjuka och behövande på olika sätt, men är samtidigt rädda för att systemen kan utnyttjas av mindre nogräknade “latmaskar”. Vi hör om självmorden, och många av oss blir upprörda, men vi förstår inte riktigt vad det är som gör att det händer, eller hur vi förhindrar att det händer.

Med växande frustration fortsätter jag att höra om det vedervärdiga bemötande människor får på försäkringskassan. Medan vi som mest diskuterar förändring av systemen runt kaffeborden, så lider människor på riktigt. Vi behöver förändra systemen — i Piratpartiet diskuteras till exempel medborgarlön, som jag själv börjat tro på alltmer då man kan skala bort så mycket av det som är galet idag. Men så viktig som den typen av övergripande debatt är, gör det inget för de människor som drabbas idag, här och nu. Där människor som trots att de har läkarintyg ifrågasätts av vårt socialförsäkringssystem. Vad kan man göra för de människor som faktiskt sitter i kläm i våra bristfälliga system?

Det här är ingen jävla lek, det är inga abstraktioner, det är inte på låtsas — folk lider på riktigt och jag vill veta vad som går att göra för dessa idag, nu, i nästa vecka. Men kanske mest av allt vill jag veta om nån annan tänker göra det.

Jag har gått och gruvat mig ett tag för en idé som jag fick när jag snackade med Björn Nilsson vid ett tillfälle. Han berättade att om personer som skulle träffa myndighetsrepresentanter hade med sig en “observatör”, så minskade strulet betänkligt. En sån skitsak, liksom, att någon följer med, som inte på något vis lägger sig i, utan bara är där och lyssnar på vad som sägs förbättrar situationen avsevärt. Varför inte öka medvetandet om det?

Det jag tänkt mig är något som liksom skjutsgruppen eller andra, helt enkelt drar igång ett volontär-system, där folk som har tid och finns i krokarna följer med någon som har ett inbokat möte. Detta kräver sin administration och draghjälp och jag har baske mig inte bandbredden för det. Och det gör lite ont i magen att jag sitter här med en idé, som är fullt möjlig att åtminstone testa, och kan bara inte genomföra den.

Dödssynden — att vänta och hoppas att nån annan får idén och drar igång det. Vi hyggliga människor fungerar oftast så. Det här är inte ett inlägg om att “nä nu jävlar, nu gör jag det ändå” — det är ett inlägg som handlar om att “jag klarar inte av det”. Hur många av oss har såna här idéer och ingen möjlighet att genomföra det? Hur många förslag till olika saker har sänts ut i bruset, och försvunnit?

Eftersom jag inte gör något, eller så, tycker sig inte politiker behöva göra något heller. De kan fortsätta behandla människor på det här vidriga viset för genom vår tystnad andas vi medhåll. Jag blir så frustrerad över att det är så många saker i samhället som behöver oss, vanliga svenssons. Verkligen behöver oss, på riktigt. För att politikerna inte motiveras av annat än vad som påverkar deras möjligheter att bli invalda.

Jag är både skyldig och oskyldig till det här tillståndet. Hur ska jag kunna avkräva andra engagemang när jag inte tycker mig ha råd att ge det själv? Jag visar det här fula ansiktet hos mig själv, och känner mig illamående. Jag skäms lite i hemlighet till vardags, tänkte att det är dags att skämmas öppet.

Jag vet att människor behöver hjälp, jag kanske rent av har en idé för en aldrig så liten men viktig grej för att förbättra en anings, men jag gör inget.

Under tiden sitter ett antal redan utsatta människor, som är sjuka och sitter i kläm på sätt som är svårt för oss att förstå, och försöker skapa medvetande. De där som behöver hjälp och blivit behandlade på det mest vidriga sätt tänkbara av sitt samhälle, försöker i alla fall. Vad fan är det för fel på mig, som låtit det gå så här långt?