Det har snackats lite — eller rätt mycket faktiskt — om låten Blurred Lines, vars video består av nakna tjejer och texten är väl minst sagt våldtäktsromantisk. Jag har hållt med om kritiken och ett återkommande tema bland kompisar har varit att “den där jävla skitlåten är bra svängig ändå”. En kompis berättade att hon var lite glad över att det gjorts covers som kritiserat det ursprungliga temat så hon kan få digga loss med gott samvete.

Min favoritmix-lista på telefonen, som jag lyssnar på pinsamt ofta, säger mig att jag möjligen har en något hög toleranströskel för reaktionärt och stereotypiskt nonsens. Som till exempel den här låten, där sångerskan blåser på järnet om hur jävligt det är att hon inte fick gifta sig med den där snubben som hittade nån annan. Eller hon som inte kan leva utan sin pojkvän. Eller han som lägger upp en skön blåssektion i låten om att man inte ska skilja sig, för barnens skull. Jag har dessutom jazzat loss rätt rejält till en av de största homofoberna på planeten. Eller han har i och för sig rätt stor konkurrens, men ni fattar vad jag fiskar efter.

Ingen av låtarna är särskilt representativa, varken för mig eller min livsstil och dammen yr pinsamt mycket när jag börjar rota i lagren över favvisar. Några höga hästar kan jag inte sätta mig på med andra ord — hur mycket jag än håller med om att texten i Blurred Lines är rejält urkig när man börjar syna den närmare i sömmarna och jag blir lite full i skratt när jag ser folk påstå att den inte har vissa problematiska tongångar, för ptjaa… liksom… Men det är  nog rätt lätt att hamna i försvarsställning.

Jag är nog inte ensam om att få lite deja vue, det är inte första gången musik blir en slags guilty pleasure som man kanske inte vill skylta med vitt och brett. Blurred Lines har klättrat in på den listan hos rätt många, gissar jag. Det svider att på olika sätt stötta det som inte är “fint”. Som fan av David Bowie, Pink Floyd och andra kvalitativa grupper från 70-talet, har det känts lite sådär att jag blir skitglad av och har svårt att sitta still till Lady Gagas Born this way, exempelvis. Och jag vill nästan inte erkänna att Macklemore blivit något av ett hushållsnamn här hemma. Det är inte att det är något fel på dom, per se. Men det är inte kvalitet säger mig magen, av nån anledning.

Det musikaliska snobberiet har alltid funnits där, och det har varvats av politisk korrekthet också, såklart. Jag gissar att det finns massvis med folk därute som smusslar med vissa av sina favoriter för att det är lite fult eller så att lyssna på vad det nu kan vara. Blir lite nyfiken på vilken musik ni andra bryter “reglerna” med, när andan faller på?