Härom dagen blev jag lite halvdeppig när jag läste svaret Magdalena Ribbing gav till den anställda som behövde råd om hur hon skulle tackla det där med att hennes arbetsgivare stirrade oupphörligen på hennes bröst när de hade möten. Ribbings råd gick ut på vad kvinnan skulle göra för att förbättra situationen, t.ex. genom att välja hur hon skulle klä sig, vilket gjorde folk lite förbaskade här och var. Som Seher Yilmaz skriver, “det är aldrig mitt ansvar som kvinna om en man stirrar på mina bröst”.

Yilmaz har helt rätt i det — men det betyder inte att Ribbing har fel, som jag ser det. Inte att det moraliskt är kvinnors ansvar, utan för att den givna situationen faktiskt inte ger en särskilt många alternativ. Vilka anställda har förmåga och möjlighet att på en finkänsligt sätt som inte riskerar ens arbetssituation, att ta upp en sån här grej med sin chef? Så förfärligt som det känns i magtrakten att behöva ta på sig ett ansvar alls, över huvud taget, så har jag faktiskt förståelse för Ribbings svar, det reflekterar en verklighet många har att rätta sig efter och är ett handfast råd att förhålla sig till.

Men vi har ju det där med det subjektiva. Att demonstrativt slänga över en sjal om sig, inför varje möte, för att skicka en signal är faktiskt inte en garanti. Och det är ett stort problem när ansvaret landar på den som är utsatt. Exakt vad i ens klädsel kan antas vara utmanande eller ses som en inbjudan att glo ohämmat? Vem bestämmer det?

Jag landade i en tråd på Sweddit, där jag läste några killars synpunkter på det hela, där just den där motsättningen syns. En kille tycker att det är en kvinnas ansvar att klä sig anständigt, men hon har inget ansvar för en snusktittares objektifiering. Trots att jag ställde frågan om den (för mig uppenbara) motsättningen, så verkar han inte förstå problemet. Han tycker det suger när någon objektifieras, men när och var i i ens egna klädreglement kan man räkna med att man inte blir det? När slutar mitt ansvar och när kan man förutsätta att en snusktittare tar sitt?

Andra i tråden upplever det som att “jisses, ska man förbjudas att titta på någon” som det grundläggande problemet här, vilket får mig att himla så hårt att jag får ont i huvudet. Liksom, att premissen given handlar om att en anställd vill slippa det från en chef, tycks i alla fall för mig vara en självklarhet att man ger fanken i att glo. Hur oproffsig ska en chef behöva vara, innan den poletten ramlar ner? För mig andas den sortens attityd att en kvinna aldrig någonsin är mer än summan av sina bröst och kön, för den som uttrycker dylikt.

För att inte tala om tjommen som snackar om pattar och djupa urringningar. Jag menar, pattar liksom. Hej och hå.

Eller varför inte fundera lite på vad arga snickaren säger om att alla män är djur, i sammanhanget. Där han för fram åsikten att en man inte kan vara vän med en kvinna, eftersom de alltid, utan undantag, vill ligga med henne. En naturlag, liksom, och vad jag kan se lämnar han inga undantag i huruvida kvinnan är klädd på ett sätt som känns inbjudande — det räcker att det är en kvinna, punkt slut.

Så Ribbing har den här sortens verklighet i vardagen att förhålla sig till när hon skriver svaret. Så schyssta som de allra flesta är, så existerar en utbredd verbal dehumanisering av kvinnor. I den stund någon i maktställning representerar den sidan av mänskligheten, så existerar det vad jag vet ingen praxis för hur man tacklar det. Det är varken lätt eller självklart. Vilket är för bedrövligt, men knappast Ribbings fel, hon gjorde det bästa hon kunde i den givna situationen. Som de flesta gör. Frågan är hur det givna kan rimma lite mer med det principiella.