Jag vet inte. Jag vet inte riktigt hur man kan stänga en statsapparat så där som de gjorde i USA. Jag vet inte exakt varför, förklaringarna blir så bisarra att allt låter som hittepå. Jag vet inte vad som kommer att hända efter den 17:e, när statsskulden i USA går genom taket, eller hur det nu uttrycks – för jag vet egentligen inte riktigt vad det handlar om heller. Jag vet bara att jag satt i går kväll och kollade på mina boendekostnader (har en bostadsrätt) och insåg att jag inte har någon egentlig buffert skulle nu allt gå åt helvete.

När jag och min chef satt och småpratade om det där på lunchen, så slogs jag av hur orimligt stor och abstrakt frågeställningen är och hur svår den är att ta in. Och även om det skulle vara så att jag verkligen förstod, på riktigt, vad som är problemet så ser jag inte riktigt hur det skulle hjälpa. Att inte veta blir i sig en slags trygghet, att inte begripa omfattningen av ett problem blir ett slags lugn att njuta av tills saker verkligen händer. För vem ska jag klaga hos? Var kan jag lägga nåt slags tryck på en förändring? Vad spelar det för  roll om jag är insatt, när jag inte kan påverka, ungefär. Det finns säkert en och annan fabel som tacklar det dilemmat.

Min chef sa att det i slutändan handlar om konsumtion. Att det har blivit en ond cirkel där det produceras mer än det konsumeras och subventioner skjuts till för att marknaden ska fungera och kunna erbjuda varor för konsumtion. Eller, det var vad jag förstod av hans funderingar — han uttryckte sig bättre än jag återger, men ungefär; vi har målat in oss i ett konsumtionshörn och kommer inte ur det.

Ska jag sälja min lägenhet bör jag göra det typ nu, innan kraschen. De höga räntorna som blir en följd av en krasch, lär sänka bostadspriserna fattar jag det som. Fast, det finns ju liksom ingenstans att flytta till, i någon praktisk mening. Kanske lite längre ut i förorterna? Jag har egentligen inget emot det, men osäker på egentligen var det finns nån allmännytta kvar, runt omkring i Stockholmstrakten? Jag undrar om fler sitter och funderar på det här, inte vet riktigt hur man ska göra, försöker läsa om det och positionerande tyckare drar åt lite olika håll, så ens okunnighet känns av rejält i magtrakten.

Det är nog dumt att oroa sig i onödan, och jag vet ju egentligen inte riktigt vad det är jag ska oroa mig för egentligen. Eller varför. Men å andra sidan är det ju dumt att inte vara förberedd, på vad det nu är som kommer att påverka mig och min vardag.

Jag kan inte ens avgöra om vi befinner oss i ett slags lugn före en storm som kanske eller kanske inte dyker upp, eller om vi befinner oss i stormens öga. Jag läser utan att förstå, och jag vill kanske inte ens veta vad som gäller, nånstans. Jag vet inte. Men lite illa mår jag allt ändå.