Mobbing. Hur lätt är det att identifiera egentligen? De flesta associerar nog till barn som slås blodiga i skolan, men mobbing är liksom vanligare än så. Jag tänker ibland att anledningen till att ingen riktigt vet hur man tacklar mobbing handlar om att mekaniken bakom är hela tiden närvarande i vardagen. Det är en social grej, nästan, grupptillhörigheten byggs inte sällan av att någon eller några utesluts ur gemenskapen.

Utanförskap är hemskt för den som drabbas och samtidigt framstår det som nödvändigt att utesluta människor för att hitta till den “rätta” gruppdynamiken. Jag har själv befunnit mig både i och utanför värmen — jag tror faktiskt att de flesta kan känna igen båda platserna. Att man inte hamnat i en renodlad mobbingsituation i längden känns ofta lite som flax, när jag snackar med polare.

“Som tur var…” börjar nästan alla vänner och bekanta jag frågat om detta sin historia om hur potentiell mobbingsituation avvärjdes. Inte sällan handlar det om att någon ställt upp för en på ett aldrig så enkelt vis, för att bryta en trend som kunnat leda till totalt utanförskap. Många berättar om hur de äntligen tog mod till sig och spöade upp sin värsta plågare under skoltiden. I vuxenvärlden finns inte den möjligheten, särskilt inte på arbetsplatser.

De flesta vill passa in, vara i fred, vara omtyckta och respekterade. Väldigt många känner inte så i sin vardag, bara. Vuxenmobbingen är vanligare än man tror — och även om väldigt få av oss vill delta i en sådan situation, gör många av oss det, ibland bara genom att undvika att delta.

Jag tycker att online blir det väldigt tydligt hur mobbing funkar. När nån slags konsensus hamnar i att någon specifikt gjort fel. Det behöver alltså inte vara mobbing, men där syns det hur mobbing funkar. När många vänder sig åt ett håll, blir det nästan omöjligt att motstå frestelsen att hänga på själv. Det ligger djupt rotad i den mänskliga psykologin.

Ibland kommer jag på mig själv att tänka att om vi hittar nyckeln till hur man kan få bort mobbing så tar vi samtidigt bort en ganska viktig social funktion, som är grunden för hur vi kan samverka, åstadkomma saker tillsammans, ironiskt nog. För det är tillsammans som vi åstadkommer saker, även om det är tillsammans vi även förhindrar saker. Det behöver inte ens vara nån motsättning i upplevelsen.

Ta det där med att någon alltid tar upp att det finns folk som fuskar med bidrag. Folk som utnyttjar det faktum att vi har bidrag i samhället, och utan att förtjäna det tillskansa sig andras surt förvärvade skattemedel. Det är så vanligt att det tas upp i diskussioner, att det mentalt lyckats bli att det aldrig handlar om de som faktiskt behöver hjälp. På riktigt.

I en amerikansk dokumentär berättade till exempel en man som röstat för en lagändring han antog handlade om okynnesanvändning av ett bidrag — till sin förvåning inte fick hjälp när han behövde den några år senare. Han var övertygad om att det handlat om fuskare som skulle kommas åt, och hade ingen tanke på att åtgärden drabbade de som i hans ögon verkligen förtjänade att få stödet.

Den konsensus som är lätt att hitta kring avståndstagande av fuskare kan kännas som en framgång, men i praktiken riskerar man samtidigt att förhindra de som behöver hjälp, får den. Det har hänt att jag muttrat något om att “jamen, jag skiter i om folk fuskar” och fått rätt mycket mothugg för det. Som jag ser det pågår en ganska avancerad form av mobbing av de som är mest utsatta i samhället, där man mer eller mindre medvetet gömmer sig bakom fuskare.

Var man än ser sig omkring är det mobbingelement man kan urskilja, ett verktyg som är vidrigt i ena stunden, och viktigt och användbart i den andra. Jag undrar hur man ska kunna “avskaffa” mobbing i skolor och på arbetsplatser så länge det är en mänsklig egenskap som bär så många av våra sociala funktioner i största allmänhet?

Det är verkligen skitviktigt att våga bryta konsensus och mönster — men ironin här nånstans är att trots att nästan alla på direkt fråga avskyr mobbing, så belönas man sällan när man är annorlunda. Vi är alla potentiella mobbare, och vi är alla potentiella mobbingoffer. Det är bara flax när man inte är måltavlan för en grupps välmående och sociala bygge. Det är inte helt okej att det är så, men jag undrar jag, om det verkligen går att förändra?