asbestIbland tänker jag att det vore på sin plats med nån form av kontrollerbar konsumentupplysning för övervakningsindustrin. Ni vet, en etikett på produkter som berättar vad det är för slags kemikalier man stoppar i sig (om man vill veta). Det är ganska mycket i vår vardag som vi liksom bara litar på, tills nån vaken typ läser ordentligt på lappen och stoppar innehållet under mikroskop för att kolla om det stämmer. Att den finns där innebär en slags konsumenttrygghet.

Ett av de mest efterhängsna argumentet för allmän övervakning att man inte har något att dölja. “Det gör inget, jag är en laglydig medborgare, jag håller mig inte med kriminell umgängeskrets, jag har inga större problem. Jag har rent mjöl i påsen.” När jag försökt förklara att det inte är en själv som avgör om ens mjöl är rent, har det inte riktigt gått hem alla gånger. Det är djupt rotat, att övervakningen handlar om att fånga upp “bad guys” och själva konceptet som massiva datainsamlingar handlar om — att samla på sig så mycket information som möjligt — inte riktigt förstås. Inte ens alltid av de av oss som följer och har synpunkter på den här utvecklingen, ska sägas, så enorm är frågeställningen.

Att samla ihop massvis med data innebär till exempel att få tillgång till kunskap. Ju mer data man har inom exempelvis forskningsvärlden, desto bättre utfall. Även små, till synes ovidkommande detaljer, gör stor skillnad. Det är så man hittar samband, ser mönster, kan formulera slutsatser. Ur ett affärsmässigt perspektiv, kan man läsa av marknader, satsa på varor som folk vill ha. Man kan, med lite olika insatser äga en marknad. Ur ett säkerhetspolitisk perspektiv kan man till och med äga världspolitiken. Industrier och politiker har all anledning att dra öronen åt sig för den typen av verksamhet som FRA och NSA ägnar sig åt, exempelvis, men inte ens politiker verkar förstå omfattningen.

När alla avlyssnas, kartläggs och registreras på olika sätt, så är inte det stora värdet att hitta brottslingar specifikt, som jag ser det. Du tacklar inte ens kriminalitet på det viset, även om det finns en teknisk gråzon här — det hanterar traditionellt polisarbete precis lika bra, om inte bättre. När en mätning gjordes i Tyskland angående införandet av datalagringdirektivet exempelvis, så visade det sig att bara några poliser till, hade kunnat klara upp det antal brott som själva datainsamlingen tacklade.

Datainsamling har andra värden. Vi har väl alla gottat oss åt spionhistorier i största allmänhet, så nånstans finns väl insikten för det. När Angela Merkel avlyssnas — långt innan hon ens blev invald som statsminister i Tyskland — så handlar det ju inte om att hon på något vis skulle vara kriminell. En oppositionsledares förehavanden är värdefulla att hålla rätt på ur ett politiskt perspektiv allena, kan man väl säga.

Var gränserna går för när man är intressant att kartlägga kan man ju diskutera — är det när man är ledamot i bostadsrättsföreningen, när man engagerar sig i nån annan typ av förening, när man engagerar sig politiskt? Eller kanske framstår konstig som inte engagerar sig i något. Vad vet jag. Faktum är att nu avlyssnas och kartläggs alla. Precis varenda en, utan prut, dygnet runt, var du än är. Det sker av en handfull olika aktörer som har data som business och ibland är det bra, oftast har du ingen aning, och ibland är det dåligt.

Individuellt är det här emellertid en frågeställning som inte riktigt syns eller känns av i vardagen generellt sett. Konsekvenserna märks inte av när det kan anses vara dåligt, även om vi befinner oss mitt i en verklighet där data är en hårdvaluta. Det är en slags hemlig oreglerad marknad, som några politiker och underättelseindustrier tjänar enormt på. Att kalla det en svart börs är antagligen att uttrycka det för simplistiskt, men det är sannerligen inte en marknad vars förehavanden sker öppet eller redovisningspliktigt.

Jag anser det vara ett av de största lurendrejerierna i vår tid att människor går runt och inte bara tillåts tro, utan uppmuntras att tro att datainsamling av FRA/NSA sker för att förhindra grov kriminalitet. Att det är det man hjälper till med, genom att acceptera övervakningsmattor. Tillgång till stora mängder data gör faktiskt inte det jobbet man luras att tro.

Det som kommer fram om FRA och NSA har visat sig vara rätt annorlunda än den produkt det sålts som. Ska vi verkligen fortsätta vara hyggliga “konsumenter” och ändå lita på dem? Människor som har rent mjöl i påsen är bra personer som har all rätt i världen att få känna sig trygga, skulle man till och med kunna säga. Det vore inte dumt alls om de fick bli varse hur allas data används och i vilka syften, faktiskt.

Problemet är väl mest bara att man nog antagligen inte riktigt vet vad det är man läser på etiketten. Som exempel var en gång i tiden asbest en vanlig byggsten i samhället, tills man lärde sig den hårda vägen att det var ett dödligt material. Dagens giftiga byggmaterial i samhället kan mycket väl vara övervakningen (inte minst då den grundas på att i stort lura människor med hur det används), men kollektivt har vi inte den kunskapen. Så helt enkelt är det inte att idka nån slags konsumentkontroll, antar jag.

Det vore i alla fall fint om folk fick möjlighet att förstå att datainsamling inte är en brottsförebyggande grej. Nästan alls, faktiskt.