Spoken word är en konstform som handlar om ord, poesi ackompanjerad med musik i bakgrunden. Det är poetiskt och samtidigt musikaliskt — och det är, när det är som bäst som jag ser det, ord som handlar om svidande, personliga sanningar. Jag tycker det är svårt att “njuta” av framträdandena, ofta mår jag lite dåligt samtidigt som jag blir oerhört imponerad av de där människorna som ställer sig på en scen och vågar. Det är ocensurerat och det fula blir vackert, med ordvalen och intensiteten i hur det framförs.

Det här är inte neutralt tidsfördriv att surfa runt på, precis. Jag tycker att det är svårt att se det som underhållning när det många gånger handlar om att vrida sig av det pinsamma, det där som det går så mycket energi till i vardagen att dölja och kamma över. När jag såg L Ron Hubbards son-son framföra ett spoken word blev jag närmast chockad. L Ron Hubbard är grundaren av Scientologkyrkan och perspektivet som barnbarnet Jamie DeWolf bjuder på går in under skinnet. Hubbards religion är ju en institution som behöver granskas i största allmänhet — men när det kopplas ihop med det personliga, med känslor som i alla fall jag känner igen och kan relatera till, blir det något… mer.

Poesi har nog inte någon större plats i tanken när man diskuterar kultur i största allmänhet. Det upplevs ofta som otillgängligt — lite snobbigt rent av. Det är lite orättvist, poeter är inte sällan de som ger mest av sig själva, lyfter de allra jobbigaste sakerna ur sina liv. Poesi representerar inte nödvändigtvis det vackra i världen, som man kanske kan få intryck av, även om de som är duktiga poeter kan uttrycka sig på ett sätt man känner av och påverkas av.

Men faktum är att bland oss netizens har poesi, poetry slam, spoken word, blivit allt “populärare”, om nu det är rätt ord att använda. Det har blivit vanligare att hänvisa till framföranden som fått en att tänka på ett eller annat sätt. Det är en slags spegel därute, som är mer tillgänglig än de lager av lack som exempelvis Hollywood bistår med. En motrörelse mot det tillrättalagda och scriptade och som plötsligt gör det som associerats till finsalongerna, till något som är  till för de som inte har tillgång till makt eller automatiskt alltid lyssnas på.

Självklart har internet bidragit med detta — inte bara genom att göra det möjligt att kunna sprida saker, utan även genom ett ganska frenetiskt strävande mot ytlighet, tänker jag. Det blir lite som en smällande dörr i det ljudisolerade utrymmet, på nåt sätt. Obehagligt och coolt på samma gång. Och till för de där som inte kanske riktigt passar in — vilket nog de flesta av oss känner mellan varven.