Få saker kommer så plötsligt, som huvudvärk i reklam för värktabletter. Det är oftast en ganska lång process, som man kanske inte alltid märker av. En alkis på parkbänken föddes inte där, vägen dit var lång och kringelikrokig, men tecknen fanns där på vägen. Uppbrotten i äktenskapet var inte så plötsligt, man hade bara inte läst av tecknen. Det är i eftertankens kranka blekhet, då man möjligen kan använda sig av ordet “plötsligt”, när man ser alla de där tecknen, som man missade när det begav sig.

En svaghet med att ha förmåga att se tecken innan det ballar ur, är att det är svårt att veta om det verkligen innebär att något kommer att gå käpprätt åt helvete. Kanske löser det sig. Kanske överdriver man. Kanske inbillar man sig. En annan svaghet är okunskap om hur man kan styra in på andra spår, än det som leder mot eländet. Känner du dig säker på att lasset kommer att välta? “Japp.” Kan du göra något för att förhindra det? “Ingen aning… tror inte det…? Jag har åtminstone mitt på det torra.” Till saken hör dessutom alla proffstyckare, alla vargen kommer, som tagit tillfällen i akt att få bre ut sig i spalter och morgonsoffor och blåst varmluft. Det är skitsvårt att tro på varningar, helt enkelt.

Jag tycker mig ha sett en massa tecken de senaste åren, som gör mig orolig. Parallellerna i samtiden, med vad som hände i Nazityskland, är en sån grej. Det är laddat med massvis av bagage. Det går ju inte riktigt att lyfta ämnet utan att framstå som någon som idkar Godwins Lag. Dvs, tar du upp Hitler, så har du per definition förlorat argumentationen. Det ser dessutom inte exakt likadant ut, definitionen av skurkarna sker på ett annat sätt. Även om nu jag som person tycker mig se att en mekanik används som går att jämföra, är det inte alltid något som ses av andra.

När jag ser tidningsrubriker som den här från Storbritannien, så upplever jag det vara ett tecken. Rasismen blir allt rumsrenare. I Sverige snackar vi om hur pengarna inte räcker till till alla, pensionärer, utförsäkrade, flyktingar — människor ställs mot varandra, i nåt slags gigantiskt gladiatorspel, där vi ska slåss mot andra för att få en skärv över till familjen. Politiskt är det ganska bra att folk riktar kritiken och ilskan mot varandra istället, så särskilt stor kraft läggs inte på att rikta om uppmärksamheten är mitt intryck.

Det grundas, som jag ser det, rätt friskt för att göra om samhället till det auktoritära vi tycks trampa emot enligt historiska snitslade banor. Jag har ju inte minst tjatat om allvaret med övervakningen, den som är det ultimata kontrollverktyget mot medborgare. Det är helt enkelt jäkligt obehagligt att samtidigt som tongångarna blir allt mer auktoritära, fascistiska och rasistiska — så växer ett kontrollsystem av sällan skådat slag upp runt om oss.

Vi lider av en slags kronisk sjukdom, som blossar upp när saker inte går jättebra. Så fort det blir sämre tider tappar vi nån slags kollektiv tro på samhället och framtiden. Oron behöver kontrolleras ur ett maktperspektiv och ur ett folkligt perspektiv så tar vi till högafflarna mot varandra istället för att riva och bygga nya system för det som svikit oss. Vi har inte “plötsligt” blivit de vi är, det finns där hela tiden, tänker jag, och ibland växer det och ibland motarbetar vi det.

Det är möjligt att jag har fel. Jag kanske överdriver betydelsen i tecknen jag ser. Som tur är har jag personligen det rätt förspänt, jag är varken flykting, arbetslös, sjuk eller befinner mig jättenära pensionen. Och jag har sannerligen ingen jävla aning om hur man kan få till nån förändring.