“Inom ett år är det val. Jag vet inte exakt hur jag kommer att fördela mina röster, men jag vet med säkerhet att ingen som reducerar mig till “väljare” kommer att få någon av dem. Att partier och deras företrädare tillsammans med såväl statsvetare som media envisas med den retoriken är häpnadsväckande ignorant och rent av oförskämt! Väljare är som skottdagen och existerar bara en dag vart fjärde år. Jag är medborgare och jag kräver att räknas varje dag.”

Ovanstående skrev Johnny Olsson, och jag tycker verkligen att det här är tänkvärt. Det fick åtminstone mig att fundera lite. Vi är röster för politikerna — vi är deras valuta, det de tar till banken, deras drivkraft och motivation. Ideologi och vision är inte den primära drivkraften. Hur de kan röstoptimera som bäst är antagligen nånstans grundat i nån slags önskan om vad man vill göra med makten, men det är inte nödvändigtvis förankrat i vad medborgare vill. Eller känner till. Eller behöver, för den delen.

Nu när valen börjar närmar sig har folk återigen dammat av det gamla “kasta inte bort din röst”-retoriken. Du ska rösta på något som ger avkastning, är tanken, ett parti som finns i riksdagen är underförstått en trygg investering av din röst. Nu för tiden är många dessutom ganska motiverade i att vilja få bort makten från Alliansen, och då är det bäst att lägga rösten på det röda blocket, sägs det.

Jag vet inte om jag är helt med på det, faktiskt, att luras att tänka att min röst är bortkastad när jag röstar på det jag upplever representera mina funderingar och visioner. Det är ju i grund och botten en rättighet egentligen, och jag undrar om det alltid varit så att valsedeln varit en “valutasedel”, eller om det är något nytt som växt fram med tiden? Det går i vilket fall som helst att argumentera motsatsen om vad en bortkastad röst är.

För mig har höger-vänster-skalan kommit att bli en konstruerad skiljelinje i stort. Till exempel är det en bortkastad röst ur perspektivet informationspolitik, övervakning och rättsamhälle. Eftersom jag tänkt mig rösta på Piratpartiet pga just de frågeställningarna och upplever att varken det röda eller blå blocket prioriterar de här grejerna, för att uttrycka det diplomatiskt.

Där det för mig personligen blir lite svårt är om de där sakerna som hamnar i skymundan, som inte tacklas av PPs politik nödvändigtvis. Sociala utanförskap, utförsäkrade människor, den alltmer ökande rasismen och uteslutningen av olika grupper i samhället, pensionärer som luras på sin pension. Säkert finns det andra saker, som jag inte känner till, för att det, ptjaaa… inte är populärpolitiska frågor, helt enkelt.

Erkänningsvis har jag funderat på “populärpolitiska” alternativ också. Ironiskt nog upplever jag min röst definitivt vara bortkastad där, eftersom “alla andra” röstar på det, ungefär. Inget av lagen representerar mig eller mina intressen i nån egentlig mening. Det är liksom de som kastat bort min röst, inte tvärtom.

Varje avsaknad av alternativ för de människor som engagerar sig i sakfrågor som inte representeras ordentligt i riksdagen, är väl i praktiken en bortkastad röst, också? Jag menar, den är inte nödvändigtvis bortkastad för att de röstar på ett parti som är utanför riksdagsmandat — den är bortkastad för att det inte finns något politiskt parti över huvud taget för dem att rösta på, kanske rent av?

Frågan är när ens röst är bortkastad, egentligen. Russel Brand argumenterade att den till och med alltid är bortkastad, då vi envisas med att belöna politikerna trots sina återkommande brister. Jag upplever själv att sofflocket inte riktigt är ett alternativ, emellertid, men tycker absolut han har en poäng.

Retoriken kring bortkastade röster är ett intressant, och lite obehagligt, spår i valrörelserna. När argumentet dyker upp från politiska representanter så har jag viss förståelse — de handlar ju i eget intresse. Men det blir lite jobbigt att fundera på när vanliga väljare tar till det argumentet. Det synes mig handla om en psykologi som grundas i det där med att ens valsedel är en valuta. Att ens röst handlar om att ge bort något, snarare än att få något.