75 procent. 75 procent svarade att de inte var rädda för övervakningen. Självklart funderar jag på det ur ett självrannsakande perspektiv — som Marcin Dekaminski gjort här, exempelvis. Det saknas något i folkbildningen med en såpass hög siffra, säger de av oss som är något sånär insatta, och vet att det finns anledning till försiktighet i ett såpass massivt övervakat samhälle, som inte visar några indikationer på att bli mindre.

Det hela tycks vara en folkbildningsfråga. De av oss som finns i diskussioner kring den rådande nät-situationen har inte tillräckligt effektivt lyckats översätta tech-speak till human speak. Vi har inte lyckats göra den här soppan begriplig.

Sen glider tankarna vidare och jag roar mig med att göra det ännu värre för mig själv. Är det verkligen så att 75 procent inte är rädda — eller gömmer det sig ett mörkertal där nånstans, där man vet med sig att det är så man ska svara? Den som inte har något att dölja, och så vidare. Jag tänker att det är fullt möjligt att folkbildningen har nått något längre än så, ur det perspektivet. Det är en lätt läxa att lära sig, den finns där i vardagen i alla möjliga olika andra situationer annars också. En kund, en arbetsgivare, en familjemedlem, en kompis i vänkretsen, man håller stilen mot någon för att det är det man ska göra.

Om frågan hade ställts tidigare, hade siffran varit högre eller lägre nu? Det är väl det där att jag inte riktigt vet, tillåter mig det där tvivlet, som gör att jag får lite ont i magen. Vilket det än är, är oerhört tungt att tänka på. Usch. 75 procent, liksom.

Nåja, jag lär fortsätta tjata om frågeställningen, och jag hoppas att fler hänger på och pratar om detta.

Uppdatering: Flera har påpekat att ordvalet kan ha gjort att svarsdelarna föll som de gjorde i ovanstående mätning. En ytterligare mätning visar nämligen att över 70 procent inte vill bli övervakade, även om de inte nödvändigtvis är “oroade”.