Motståndet mot övervakningssamhället är inte obefintligt, som Lena Mellin beskriver det, det finns ett motiverat och målmedvetet motstånd, som inte fått tillräckligt stort fotfäste. Än. Tillsammans behöver vi hjälpas åt att få motståndet att synas tydligare. Det är en enorm uppförsbacke såklart, då de partier som finns i riksdagen inte direkt behandlar frågeställningen som särskilt viktig. Det blir ingen klar skiljelinje, tydlig debatt, och har länge varit en strategi från inte minst regeringen som väl får kallas ganska framgångsrik.

Jag skrev härom sistens om min förskräckelse över att så få var rädda för övervakningen. De som då poängterade att “rädd” antagligen var ett undermåligt ordval har fått rätt, genom att en ny undersökning presenterades. Lika många som inte sagt sig vara rädda, var tydliga med att de inte vill bli övervakade. Motståndet finns således, men så länge det motståndet inte har någon plattform kommer det att bli svårt att synas.

Härom veckan skrev exempelvis Piratpartiets Anna Troberg om hur Säpo ville ha direktaccess till telefonbolagens kunder. Detta för att Ny Teknik berättat om Säpos önskelista. Först härom dagen blev det ordentlig spridning på detta i och med att Ekot släppte en nyhet om det. I sig blir det en slags stilstudie i hur något kan guppa runt i medvetandet, utan att det liksom leder till något. Det ska till ett allmänt intresse som motiverar fler att skriva och tycka till om det hela.

På twitter undrade jag vad skillnaden var, varför blev det intressant nu, men inte när Ny Teknik skrev om det. Eller när Anna Troberg skrev om det? Kanske är det språket, kanske handlar det om att nyhetsmässigt fanns det konkurrerande saker som “kändes mer intressant”. Alldeles oavsett vilket, egentligen, så visar det mest bara på problemet med att få till nån slags gemensam reaktion som “känns av” — och som ultimat leder till att regering och riksdag ställs till svars.

Intressant nog är det övervakningskritiska som är nogranna med hur saker och ting presenteras. Det ska vara sakligt korrekt, så ibland så landar något som engagerat i en slags metadebatt om en detalj som är felaktig på ett eller annat sätt. Ibland är det bra, ingen onödig “vargen kommer”, helst. Ibland är det dåligt, då metadiskussionen kan oavsiktligt signalera att eftersom den detaljen var fel, var hela vinkeln fel. Så kan det vara ibland, men inte alltid — eller ens ofta.

Vi diskuterar och sprider det vi förstår. Mottagaren av budskapen kan utsättas för ganska höga trösklar i både läs- och teknikförståelse. Själv fattar jag inte hälften av de fina grafer som spridits mellan varven om hur FRA fungerar, tekniskt. Jag vet inte vad det är jag tittar på, och jag kan inte sätta det i nåt slags samband med vad som är tokigt principiellt. Jag behöver i så fall antasta nån stackare som är insatt med massvis med dumma frågor, innan poletten ramlar ner och jag därmed får möjlighet att sprida det vidare med mitt förståelsefilter, som kanske kan hjälpa någon annan att förstå.

I ett anfall av att försöka hitta något sätt att få igång nån slags fortbildning kring de här frågeställningarna drog jag igång en s.k. tagg på twitter. Med fortbildningFRA skulle man kanske kunna skramla ihop både expertis och lekmän, byta argument och förklaringar med varandra för att underlätta för varandra, tänkte jag. Vilka argument förstår folk? Vilka tekniska grejer går att förklara bättre, tydligare? Några har försökt hjälpa till att sprida taggen och fylla med något slags innehåll, men det har gått trögt.

Ingen vill heller sitta och lyssna på bara en person som mässar. Herregud vilket tråkigt flöde man skulle få då. Mitt personliga flöde är ganska blandat, t.ex., man vill ju liksom inte dö av social utarmning, om man säger. Så när jag tjoar om såna här grejer, så ingår jag i en mix av alla möjliga saker — som gör att jag kanske inte har direktlina till alla de där olika sidorna som kanske behöver ett nav nånstans för oss specialintresserade.

Saker syns inte av många olika anledningar, tänker jag. Ibland osynliggörs ett helt parti på helt bisarra grunder. Som när Johan Hakelius sitter i ett radioprogram härom dagen och säger att man inte kan rösta på ett parti “där partiledaren heter Falkvinge i efternamn” (enligt twitter), i ett för övrigt bra program om typiska PP-frågor, enligt uppgift. Det får mig att undra vilken typ av kraftsamlande fortbildning det är som behövs. Mailbomba journalister och informera dem om att det är osmakligt när de vägrar se en kvinnlig partiledare, kanske? Okej, jag raljerar, men det gjorde ju Hakelius också.

Det är inte ett obefintligt motstånd, jag upplever det snarare vara en nedvärdering av det motstånd som existerar. Jag frågar mig ofta varför det är så.

Jag fortsätter att experimentera och dissikerar ofta det som får spridning i syfte att få ledtrådar till hur man skulle kunna göra för att få lite bättre spridning, men det är ett ganska påtagligt sisofysarbete, kan man väl säga. Det är ganska många bäckar som måste till, för att få till den där stora ån som gör ordentligt avtryck. För de över 70 procent som är emot övervakningen är det inte hopplöst, i alla fall. Sluta säga att motståndet är “obefintligt” — sluta vägra se de av oss som kämpar och försöker ge de där 70+ procenten en plattform och en röst.