Det förfärliga i det som kommer att röstas igenom i riksdagen idag kan sammanfattas med citat plockat ur en artikel i Metro idag:

– Om vi inte kan acceptera att vi inte alltid får som vi vill när det gäller öppenheten – då kan vi heller inte delta i internationella samarbeten, säger han.
Idag deltar Sverige i en rad samarbeten. Har vi förvägrats uppgifter eller hållits utanför hittills?
– Det kan jag inte svara på. Det här handlar om att blicka framåt och göra lagstiftningen tydligare.

Det är en fin liten moment 22:a, det där. Vi ska inte veta, för det är inte bra för Sverige. När det på allvar handlar om att det inte är bra för folk att veta om saker, så har det gått långt. Detta anser alltså samtliga riksdagspartier, utom två — MP och V. Den gängse anledningen tycks vara att nu har “EU sagt så, och då måste vi”. Men som Marcus Schmidt påpekar — det gick bra att tacka nej till Euron.

Om vi kan dissa euron – unionens flaggskepp, symbolen för det ökade internationella politiska samarbetet mellan Europas stater, grundbulten i det ekonomiska uppbyggandet av en gemensam europeisk marknad – så finns det förhandlingsutrymme. Vi är inte en lydstat, vi kan säga nej, vi kan säga att i de fall där EU och våra demokratiska värderingar skiljs åt, så väljer vi det senare framför det förra.

Svenska politiker har de senaste åren visat en besvärande motvilja mot offentlighetsprincipen. Att detta skulle vara något de anser sig vara tvingade till, känns helt enkelt som en sanning med modifikation. Det är ju inte utan att irritationen synts, när folk ställer för många jobbiga frågor. Det blir mycket enklare med gummistämpel för att kunna hemlighålla dyra festnotor, finansaffärer och annat smått och gott om man säger, information som allt oftare förhalats när journalister bett om utdrag. Jag säger inte att det är planen att använda det så, men nu kan det användas så.

Tänka sig att alla vi andra ska bjussa på precis varenda detalj om våra privatliv, som skickas lite hipp som happ runt om i världen, för vilka syften det nu är som vi inte bör få veta. Men det offentliga, ptjaa…