Jag erkänner rakt av att jag blev jättetrött när jag hörde om att Jimmy Åkesson blivit tårtad. Så jävla onödigt, tänkte jag, att ge “de där” mer bränsle på sin martyrbrasa. Efterföljande diskussioner fick mig dock att dra öronen åt mig, när folk snubblade över varandra för att vara starkast och tydligast i sin förkastelse av tårthändelsen.

En förkastelse som jag i princip håller med om — för sådär jävla humoristiskt som en del ville få det till, upplevde jag det inte vara — men det var det är med proportionerna. Att “ta avstånd” som det heter tog sig rejäla brösttoner. “Ett hot mot demokratin” upprepades om och om igen, och… ptjaa… jag höll faktiskt inte med om det. Kasst (om den ofrivilliga ordvitsen ursäktas) absolut. Demokratihot? Nä, jag köper inte det.

Så lurar några rasistiska ungdomar tårtkastaren och tårtar henne, i sin tur. Inte överraskande att jag även nu tyckte det var en dålig grej. Lite värre till och med kom jag på mig själv med att tänka, då hämndtemat lägger en nivå av… du ska vara jävligt lydig, annars jävlar, på nåt sätt. Inte en protest alltså, utan… något annat, mörkare, som mer liknar mobbing än något annat.

Jag har de senaste dagarna insett att jag ändrat min ursprungliga synpunkt; att det var fel av kvinnan att tårta Jimmy Åkesson. Det började lite smått med de rasistiska ungdomarnas tårta, men jag kunde inte rikigt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag mjukade upp — började känna att tårttanten kanske gjort nåt … bra, rent av. Jag blev lite irriterad på mig själv för denna, som jag uppfattade det, inkonsekvens i mina principer, och har ältat en del om det i mina tankar. Om något så är jag en vän av att man ska vara schysst, ärlig och inte slå folk i huvudet. Man ska hålla sig till de där reglerna, tycker jag nog mest — men det är inte säkert att jag har rätt i att det är rätt regler, alltid.

Det är inte alltid rätt att vara lydig insåg jag plötsligt. Ska jag vara riktigt ärlig, så är det väldigt sällan rätt att vara lydig ens, som jag ser det — såvida du inte är en hund eller så. Befinner man sig i en situation där ens lydighet förväntas eller tvingas på en, är ju nånstans situationen fundamentalt, i grunden, inte den sundaste. Den första tårtningen blir ur den synvinkeln en civil olydnad. Den andra ett hot mot en individ för att tvinga till sig lydnad. Det fanns således en konsekvens i det som jag själv upplevde som en okonsekvens, om än jag fick gräva lite i mina trassliga tankar kring detta.

Nu är inte civil olydnad alltid det bästa “vapnet” heller, beroende på perspektiv. Men jag tror faktiskt att det är odiskutabelt att civil olydnad behövs i ett samhälle, där lydnad över huvud taget växer som högt värderad tillgång hos sina medborgare. Det är ju nånstans samhället som krackelerar då.

Ska sägas att inget i det jag resonerat kring ovanför egentligen tar bort den empati jag nånstans ändå känner för Åkesson — och tårttanten — för den skräck de antagligen upplevde den där stunden, innan man förstod att inget värre än en tårtning hade skett. Jag håller fast vid min första tanke, dock, att det inte var “ett hot mot demokratin”. Starka krav om total underkastelse och lydnad, är däremot det. Nånstans plockade jag undermedvetet upp att det senare propagerades hårt av väldigt många, och namnkunniga inte minst, och blev det politiskt korrekta spåret, och var väl varför den allmänna diskussionen skavde obekvämt.

Det var bra att Jimmy Åkesson tårtades, för det gav mig chansen att reda ut något väldigt komplicerat i förhållande stat-medborgare.