Gud vad irriterad jag blir på folk som använder sig av “svammel” som argument när de kritiserar mina texter. Det här nämnde jag i en diskussion om det där att det visat sig att folk tycker att texter som är skrivna av kvinnor är sämre, och eftersom nån nyss använde sig av det ordet annorstädes pga av en av mina texter, så tänkte jag utveckla det där.

Många gånger — alldeles för många gånger — har jag tänkt att, ptjaa, jag kanske var lite otydlig. Även i texter där jag med flit valt ett mer filosofiskt anslag och lämna tankespår öppna, vilket de flesta är. Kanske för att det inte är något jag tänkt klart kring, kanske för att sporra utveckling av ämnet av andra, få mer information, kanske för att bringa ordning i olika tankespår genom att skriva ner dem, utan nåt tvång att behöva hamna i nån slutsats. Så även om jag gjort det med flit, så tänker jag ofta automatiskt att jag kanske kunde varit tydligare.

Det är ju lite min grej — att fundera på varför jag reagerar på olika sätt, vad olika reflexer innebär och varför jag har dom. Det är ur ett allmänmänskligt intresse även om det låter egotrippat på ytan, och avsikten är oftast att förstå saker genom att förstå hur jag själv fungerar.

Visst finns det ett logiskt hål i att påstå att någons text är svammel, i samband med att man kritiserar den eller kallar skribenten för korkad eller dum, eller vad det nu kan vara. Det är att om nu en text är “svammel” — hur kommer det sig då att du reagerat på det? Hur kommer det sig att du tror dig veta vad den eller skribenten handlar om, om det är svammel? Är inte du som använder dig av det epitetet mer än lovligt korkad, i så fall, som förstår det där som du påstår är svammel och ändå tacklar det? Det i sig borde vara nog för mig att kunna ha överseende, det är såklart inte för att vara annat än elak som man säger det.

Som jag ser det är det motsvarigheten att bli kallad ful. Jag har många gånger ifrågasatt varför i jösse namn jag ska bli ledsen över att bli kallad ful, när jag skiter i vad den personen anser om mitt utseende. Jag bryr mig inte, det är helt orelevant alldeles oavsett och superenkelt för mig att sätta mig över. Gillar jag inte den personen jag argumenterar med skiter jag fullständigt i om jag är liggbar för denne, eftersom det ju på alla sätt och vis är ömsesidigt, inte minst. En helt onödig oförskämdhet, således.

Jag blir däremot skitförbannad när folk anmärker på att mina texter är “svamliga” som sagt. Där har jag mycket svårare att sätta över mig det. Visst, jag vill ju att folk ska förstå, och jag är inte den som är den, om jag kan hitta bättre sätt att föra fram ett budskap provar jag gärna det. Internet — mitt internet — där hjälper man varandra. Där berättar man om hur saker fungerar, hjälper till med detaljer och stora drag, stöttar vidareutveckling av ämnen. Jag vill kunna ha möjlighet att lyssna på folk.

För det kanske värsta av allt är att varje gång någon kallar min text för svammel, nedvärderar mig, struntar i att läsa texterna ordentligt eller utgå ifrån dem i sina rants — så känner jag innerst inne att det nog är en idiot jag har att göra med. Någon som inte är riktigt läskunnig, eller har förmågan att föra eller förstå ett resonemang. Jag puttas ut på den där kanten där det blir okej att tänka att nån är mindre vetande. Jag gillar inte att befinna mig där. Och rent av känna mig rättfärdig över att vara där. Sån jävla urk på det, så det finns inte.

Så jag anstränger mig att ta mig ur det inmålade hörnet. Försöker hitta ett ton- och talläge, så att den som blir aggressiv när de missförstår, ska ha möjlighet att ta sig ur situationen. Varför är det hela tiden jag som tar den hänsynen, tänker jag. Som en martyr, eller nåt. Hatar det och det är som en rondell tillbaka in i “folk är fan dumma i huvudet”.

På sistone har jag börjat gräla istället, när folk gör sånt och förväntar sig att det är jag som ska kompromissa och lösa dödläget. Jag har suttit och gjort såna där crazy-attacker på folk som åsiktsspammat mig. Det är knappast något jag är stolt över, men har blivit en hygienfaktor. Är någon så jävla dum så det blir arga först och förstår sen, så får de stå sitt kast. Det får jag göra, när det händer mig själv.

Jag är helt jävla trött på att känna mig ensam om att lämna en dörr på glänt för att man kan ha fel.

Ps. Tog bort massor av svordomar innan jag postade. Undrar vad det betyder… *himlar lite* Ds.