Ganska ofta läser och hör jag kommentarer av typen “Piratpartiet har bra politik, men namnet…”. Många gånger när argumentet dyker upp i olika varianter börjar gamla låten av Johnny Cash — A boy namned Sue — höras i huvudet. Killen som döptes till Sue och fick slåss hela livet på grund av sitt namn. Ett namn som pappan gav honom för att han visste att han inte skulle vara närvarande och behövde rusta sonen för att klara sig själv. Nu är inte Piratpartiet namngett av det pedagogiska skälet, men det är inte utan anledningar jag gör den där associationen.

Det handlar om historik — det var bland andra bland så kallade pirater som medvetenheten om den rådande utvecklingen dök upp. Där fanns den tekniska kunskapen, där fanns en direktkoppling till tankar om proportionalitet och om hur internet borde utvecklas. När Rick Falkvinge en dag tyckte att det var dags för ett nytt politiskt parti, så var det antagligen naturligt att appellera till den grupp som skulle förstå frågeställningen omedelbart, genom namnet.

Jag personligen hade väldigt lätt att hitta till och ta till mig namnet. Dels var det just inom piratrörelsen jag började få lite insikt om informationspolitiken. Under ett par-tre år innan Piratpartiet såg dagens ljus så hade jag själv börjat ifrågasätta och funderade ofta på hur det i praktiken fungerade. Det blev en inkörsport som ledde till att jag helt behövde omvärdera min världsbild, hur marknader fungerade, hur lagar kom till, var skiljelinjen mellan samhällsintresse och marknadsintresse ligger.

Idag är inte den kopplingen det minsta självklar, det märks inte minst på att det ofta lyfts som anledning för folk att dra öronen åt sig. “Piratpartiet är ett så jäkla dumt namn på ett parti.” Även människor som kanske skulle kunna tänkas omfattas av epitetet “pirat” kan uttrycka viss tvekan — inte minst eftersom begreppet för en del innebär en slags utomparlamentism, ett sätt att vara som inte ingår i något slags etablissemang. Tanken att “pirat” skulle ägas av nån norm eller nisch, kan framstå som knepig, till och med.

Ska sägas att även om jag hittade in i Piratpartiet med hjälp av namnet, har det inte varit helt lätt att prata om det för andra. Piratpartiet, har jag sagt och fnissat lite. Liksom, det låter ju faktiskt komiskt. Att lära mig att stå för namnet har varit lektioner i både ödmjukhet och stolthet. Balansen mellan att hävda en rätt till namnet och påpeka det ytliga i att avfärda en på grund av namnet har varit ständigt närvarande. Ibland har det generade fnisset faktiskt fungerat som en kul ingång och gjort folk avspända och mottagliga för mina olika funderingar.

Om nu partiet skulle byta namn, vad skulle det skicka för slags signaler? En organisk förändring och utveckling kan ju ibland göra att organisationer justerar sina namn — MTV tog bort “musik” från sitt namn, General Electric heter GE numer, osv osv. En naturlig namnutveckling av en naturlig förändring inom organisationerna. Men vilken typ av signal skulle det sända om Piratpartiet bytte namn här och nu? Skulle de inte framstå som lite… kappvändande?

Kanske skulle de rent av framstå ta avstånd från en av sina kärnfrågor — ifrågasättandet av upphovsrättsliga lagstiftningar? Som ju så ofta används för att inskränka både internet och mänskliga rättigheter. I den stund ett parti kan uppfattas mästras att göra stora förändringar för att anpassa sig, kanske det till och med signalerar en svaghet och tecken på politisk omognad?

Man skulle kunna tänka sig att försvaret av själva namnet många gånger blir en emotionell koppling till försvaret av att ens få för sig att “lägga sig i det politiska”. Jag tror inte man ska underskatta kraften i det.

Hade det spelat någon roll egentligen, vilket namn man än hade valt ur det perspektivet? Antagligen inte. Piratpartiet slår underifrån, kom från “ingenstans” och behövde bevisa sig på ett sätt som inga andra etablerade partier behöver. Att försvara ett namn, eller kanske rättare sagt, sin rätt att få heta som man gör, kan vara nog så symboliskt i sammanhanget.

Striden om att få heta Piratpartiet i lugn och ro kanske är en onödig strid. Kanske uppfattas det sno energi och uppmärksamhet från de viktiga grejerna. Återigen så ramlar man tillbaka då på frågan om det finns några garantier för att ett namnbyte skulle innebära respekt eller förtroende. Kanske, rent av, är energin som går till att försvara ett namn — som ju är så mycket enklare än att förklara den tekniska utvecklingen — en viktig tillgång?

Johnny Cash historia förtäljde inte varför Sue aldrig bytte sitt namn, men å andra sidan så accepterar vi alla att han heter Sue. Hade killen hetat nåt annat, hade det inte funnits en historia att berätta.