Jag frågade mina kollegor på jobbet vad som skulle få dem att protestera mot övervakningssamhället. “Att det drabbar mig på något sätt som jag förstår” var svaret. Alltså, omvänt beskrivet så känner de inte att övervakningen drabbar dem på något vis. De är för oviktiga för att spela någon roll, de gör ju inget olagligt, det finns liksom ingenting att ta på. Därmed inte sagt att de upplever övervakningen vara bra — mest bara att övervakningen inte känns sådär hotfull som krävs för att utöva något slags tryck på politiker för att få till nån slags förändring.

Det är en ganska bra övning att ställa den här frågan till människor. Vad är det som gör att du upplever att övervakningen inte angår dig? När jag ställde frågan till en taxichaufför svarade han att han gärna bjuder på sina data, om det kan hjälpa till att klara ut brottslighet. När jag på det ställde följdfrågan “har du någonsin läst eller hört något om att övervakningen som använts klarat upp något brott?” så blev han lite ställd. Han kunde inte påminna sig att han hört talas om någon rättegång, eller brottsfall som klarats upp, med hjälp av den vardagliga övervakningen. “Men vad används datat till då?” frågade han, och mitt svar blev “ja, det är en mycket bra fråga”.

Just det här med vad det är som gör att något angår oss är en intressant fråga. Det handlar om att människor drabbas, om inte vi själva, som vi kan identifiera oss med. När familjen i Göteborg fick sin dörr inslagen och de skräckslagna barnen fick vapen riktade mot sig, berodde det på ett misstag. En s.k. masttömning gick fel, fel familj blev drabbad. Som taget ur filmen Brazil, men ändå ledde det inte till några protester. Det kan kanske ha berott på att familjen var invandrare? Det är ju inte helt otänkbart, med tanke på den krassa trend av att separera svenskar från svenskar som existerar i samhället idag. Terrorismretoriken har inte minst satt sina spår i det allmänna vetandet.

Att känna nån slags identifikation, en förståelse för att något är allvarligt snett i samhället när samtliga medborgare behandlas som potentiellt kriminella och därför behöver kontrolleras och registreras på alla möjliga olika sätt, är lite av ett problem. Var går gränserna, vad är det som gör att man till slut reagerar? Att känna att det angår en ligger hela tiden där och skaver. När angår det en?

I Storbritannien så betalade journalister poliser för att få tillgång till telefonnummer till kändisar. Dessa avlyssnades och det ansågs såpass fel att tidningen fick läggas ner. Men poliserna finns kvar, politikerna finns kvar — och kanske framför allt, systemet, det som kallas för datalagring, finns kvar. Hur kommer det sig att en såpass vida rapporterad skandal inte lett till några protester mot datalagringen som gör det här möjligt? Kanske för att det drabbade framför allt kändisar? De ska kanske stå ut med att deras privatliv inte är “deras”, rent av.

Ungefär när känner man som vanlig svensson att det här angår dem? I vilket sammanhang blir det tillräckligt nära för att man ska reagera och ställa politikerna till svars för vad som händer? På Irland så satt en polis och kollade upp sitt ex. På andra ställen i Europa kollade företag upp journalister som kunde tänkas skriva kritiskt om deras verksamhet. Det begås misstag utan oetiska intentioner som drabbar människor. Men inget av det som hänt hittills, har skapat ett tryck så att politiker motiverats att ta itu med detta. För att ingen känner att det angår dem.

Människor drabbas av det här dagligen, men vi känner att det inte angår oss. Jag tror att vi behöver ställa frågan lite oftare: vad ska det till för att du ska reagera mot övervakningen? Tills de förstår att i den stund det drabbar dem själva, personligen, på ett sätt som de förstår — så är det försent.