Igår kväll var det en hel del i mitt flöde som diskuterade Paradise Hotell. Jag hängde inte med i kommentarerna i detalj, men tänkte på hur ironiskt det var att en doku-såpa av den kalibern diskuterades parallellt med ett flöde om att amerikanarna spårar hundratals miljoner mobiltelefoner i realtid.

Det ena är frivilligt såklart, där människor ställer upp och bli filmade dygnet runt för andras förnöjelse att få titta på och ha synpunkter om, och kan inte jämföras med det andra, som handlar om helt andra saker. Ändå kan jag inte låta bli att undra om de där människorna som har tillgång till andra människors liv får ut samma slags nöje.

Hundratals miljoner människor är ofrivilliga aktörer på en scen som vi inte har något att säga till om, men där någon nånstans har möjligheter till, om inte förnöjelse, så i alla fall synpunkter om ens liv och person. Därvidlag är ju inte den som tittar på mindre mänsklig än tv-tittare i största allmänhet, tänker jag. Tillgången skapar väl nån slags plattform i sig för den typen av aktivitet.

Hundratals miljoner följs i realtid, och här hemma i Sverige får vi nu veta att teorierna om varför det var så viktigt att låta FRA spana i kablarna handlade om att lämna över information om ryssen till amerikanarna stämde.

Det är inte för allmänhetens bästa det här genomförs. Det blir nästan som ett självändamål istället, och var så säker på att uppgifter som skickas mellan underrättelseorganisationer används. Inte för det vi tror, men det används och vi vet inte till vad. Om det så handlar om förnöjelse eller affärer. Vi kan väl med rätt stor säkerhet konstatera att det inte används för att bekämpa brottslighet, eftersom vi väl hade sett spår av det i domstolarna annars. Så länge har ju den här verksamheten pågått.

Samtidigt, i Storbritannien, så drar poliser nu igång en undersökning om huruvida tidningen The Guardian begått “en akt av terrorism”, som publicerat uppgifterna i Snowdens läckta material. Det material som ligger till grund att vi nu börjar få veta omfattningen av den övervakning som sker. Här blir det så tydligt att det sannerligen inte är medborgare — eller ens etablerad yttrandefrihet — som ligger till grund för hur ens mjöl i påsen bedöms. Att skriva om vad myndigheter gör kan alltså klassas som en form av terrorism i ett demokratiskt samhälle.

Sverige är alltså en integral del i den här utvecklingen. Det är jätteviktigt att komma ihåg — och inse — det. Vi har en regering som är tysta, alternativt tycker vi överdriver när ämnet är på tal, samtidigt som vi läser om hur stort detta är. Vi har en riksdag som är i majoritet för den här typen av utveckling som yttrar sig i allsköns lagstiftning där vi nu till och med sett vår offentlighetsprincip få bita i gräset. En överväldigande majoritet av våra folkvalda ställer sig bakom ett framväxande auktoritärt samhälle, där ingen medborgare ska få vara privat, och där alla makthavare får gömma sig.

Det behövs en motkraft till detta. Gör övervakningen till en valfråga, skriver Martin Löwdin. Sätt tryck på riksdagsledamöterna, ställ krav. Deras valuta är din röst som väljare. Många är nog de som tror att det inte spelar någon roll, men ännu så länge så är politikernas marknad din röst. Använd den. Skulle nu dina förtroendevalda inte tillfredsställa dina behov om öppenhet, privatliv och demokrati så finns det tack och lov möjligheter ändå: Rösta på Piratpartiet. Det är inte helt kört bara för att riksdagen inte gör det som behövs.