Kommer ni ihåg att den grundläggande inställningen var att internet är fantastiskt. Inte det politiska snygg-ordet, det VAR på riktigt fantastiskt.

Kommer ni ihåg att det handlade om att vara hjälpsam, att bistå med hjälp i den mån man kunde?

Kommer ni ihåg när kulturyttringarna kring internet handlade om att här kunde vi mötas? Vi var pionjärer, bröt nya marker, testade nya saker.

Kommer ni ihåg att internet = människokärlek? Kommer ni ihåg när internet VAR kärlek?

Kommer ni ihåg att det fanns troll men vi höll ihop och kämpade emot tillsammans, grundtanken var internet var mer hjärta än smärta?

Mitt internet är fortfarande kärlek gömt bakom glättiga omslagspapper och reklamkampanjer om hat och förnedring.

Jag fick hjälp senast igår av en främling online som inte hade ett dugg att tjäna på att hjälpa mig.

Jag fick hjälp för några veckor sedan av människor bara för att jag behövde peta ner ett mess som låg överst i mina mentions, genom att de twittrade glada tillrop till mig.

Jag har även i år — trots alla eländesrapporter — funnit nya och intressanta bekantskaper, och med lite flyt så kanske det kan växa fram en och annan vänskap ur det.

Jag har skrattat och gråtit åt åt oväsentligheter såväl som världsomfattande händelser som främlingar, och även nya och gamla vänner tipsat om.

Inget av det fina har försvunnit – det har emellertid växt fram en annan kultur om “hur man ska se på internet”.

Varken det rosenskimrande eller deprimerande kolsvarta är SanningenTM. Vi behöver bara lika mycket lära oss att älska som vi itutas reflexmässig hat och ilska.

Jag hade förmånen att lära mig älska internet. Låt mig få fortsätta göra det.

Låt fler människor få göra det.