Den här frågan har jag och andra ställt några gånger — men eftersom jag inte riktigt lyckats få något svar på den får den väl ställas igen: Varför besvarar inte regeringen frågor om FRAs verksamhet? Tidigare om åren har vi sett debattartiklar från FRAs tidigare generaldirektör, och personal inte minst om exempelvis att Snowden borde “åka hem”, och nu senast ordföranden för en så kallad domstol för FRA. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför talespersonerna inte är de som har det yttersta ansvaret, dvs regeringen?

FRA-domstolen, ser jag via en faktaruta bredvid artikeln där ordföranden Runar Viksten låter sig intervjuas, består av ordförande, vice ordförande samt sex särskilda ledamöter, sex integritetsskyddsombud samt ett kansli. Jenny Nordberg skrev i svenskan i veckan:

Av domstolens åtta ledamöter är två före detta medarbetare på FRA. En tredje har arbetat på försvarsdepartementet, en fjärde var sjöofficer, och ordförande själv är gammal fjälljägare som fortfarande har sidouppdrag för Försvarsmakten.

Det låter mer som administration än en domstol, måste jag erkänna att jag tycker. Uppdraget är att ge FRA tillstånd till olika saker — och de lägger sig inte i vilken typ av byteshandel FRA ägnar sig åt med NSA, som jag förstår det i Nordbergs artikel, där hon även konstaterar att domstolen i praktiken blir en uttolkare av svensk utrikespolitik. Det är regeringen som utser domaren för FRA-domstolen, och Runar Viksten som nu figurerar en del i medierna kommer att ersättas av Hases Per Sjöblom nu vid årskiftet.

Jag försöker påminna mig om den här vanan, att låta tjänstemän “ta debatten” istället för att diskutera de politiska besluten är vanlig. Det vanliga är nog att politiker brukar vilja “äga” debatterna, och därmed initiativet. Vet dock att det av nån anledning aldrig var politiker som debatterade exempelvis Ipred — en annan amerikansk önskelag — då fick man nöja sig med att diskutera med lobbyister och talespersoner för den industri som lagstiftningen var specialutformad av och för.

Ibland undrar jag vems strategin är, egentligen, att inte ge utrymme till en möjlighet att diskutera detta? Jag skulle faktiskt gärna vilja få svar på den frågan. Under tiden intervjuas de som låter sig intervjuas och det styr väldigt mycket av vad som skrivs. I det här specifika fallet handlar det om att “allt är  tillåtet”, hur chockerande det än kan framstå, om jag fattar saken rätt. Utrymmet för att diskutera det där med att det inte borde vara tillåtet är försvinnande litet.

En ganska omfattande PR-kampanj har pågått sedan 2008 för att svenska regeringen ska slippa ta den här debatten — där retorik används för att skapa fakta som vi väl egentligen inte vet stämmer, som att kalla något för en domstol exempelvis.

Klart att Runar Viksten et al utför sina uppgifter efter vad de är tillsatta för och förutsättningsvis inte bryter mot reglerna, men det är ju inte det som är själva grejen här. Det är ju reglerna vi behöver syna och ifrågasätta. Diskussionerna fortsätter att ske på regeringens och FRAs villkor, vilket i alla fall jag tycker är ganska anmärkningsvärt i det stora hela.

Edit: Tobias Brandel skriver även han om det här problemet.