Sitter och funderar på alla de där organisationerna som inte har politisk tröghet inbyggt i sig, men är väldigt politiska ändå. Högerblocket dras med nån slags association med exempelvis SMR, vänsterblocket med RF/AFA. Miljöpartiet dras väl med nån slags kusinskap med Greenpeace/djurrättsrörelser, tänker jag, och Piratrörelsen kopplas nog ihop med Anonymousrörelsen. Ju mer jag tänker på det, har nog alla riksdags/eu-parlamentsideologier nån slags “bråttomrörelse” i utkanterna att ta avstånd från, när det hampar sig.

Nu är det här ganska förenklat, men som jag ser det är just skillnaden mellan en militant organisation som delar nån slags politisk målsättning med en parlamentarisk organisation, tålamod och kompromissvilja. Och för att dra ner det på en slags känslomässig nivå är inte någon människa fri från att känna att lägen är akuta, mellan varven. En situation som skapar intrycket där en officiell ställning är att ta avstånd, men man antas stötta vad det nu är den där gruppen gjort, för att det går att se nån slags gemensam målsättning.

Härom dagen snackade jag med en kompis om Anon-rörelsen som en utgångspunkt för hur diskussionerna runt händelserna i Kärrtorp gungat fram och tillbaka i den politiska bubbla jag ser till vardags på twitter exempelvis. Jag har egentligen inte gått ut och sagt att “jag tar verkligen avstånd från anonymous-rörelsen”. Till viss del för att jag egentligen inte känner att jag har det ansvaret — de som engagerar sig i Anon gör det ju med eller utan mitt bifall, så att säga. Jag har inte med dem att göra.

Å andra sidan så har det vimlat av masker på PP-manifestationer, som ju symboliserar Anon-rörelsen, och jag har varit helt okej med det. Kanske för att jag har nån slags förståelse för vad de gör, om än det ligger inbyggt i rörelsen att man knappast kan ge dem fullständigt stöd heller: Vem som helst kan iklä sig Anon-manteln och göra vad fan som helst. Det går inte att ge stöd som om det vore in blanco-check på default.

Nu är inte Anon-rörelsen en våldsam organisation, men de drar sig inte för att skapa samhällsskada för att belysa vad de anser vara orättvisor. De är absolut en organisation som lyfts som ett problem, där ingen insyn finns och där vem som helst kan utsättas för vad som helst, om syftet framstår som rättfärdigt inom just den kretsen.

Som exempel så dök det upp en hel del som tyckte det var galet av Piratpartiet att öppet stötta manifestationen i Kärrtorp, för “då stöttar man ju RF”. Ingen av dessa tyckte antagligen att det var okej att stötta SMR (nynazisterna som inspirerat till antirasistmanifestationen), tänker jag vara hygglig nog att anta. Men av de som deltagit i Piratpartiets manifestationer som deltog i diskussionen, har någon av dem haft problem med Anon-maskens närvaro i piratrelaterade sammanhang? Finns där möjligen anledning att fundera på dubbelmoral?

Kanske är det rent av rimligt att anta, att avståndstagande bara handlar om läppars bekännelse och i hjärtat stöder man galningar som tycker det är en god idé att tvinga på människor samhällsändringar. Det finns helt enkelt för många parametrar för att komma undan med att vara kategorisk i sin retorik, genom att säga sig vara för eller emot — stötta eller inte stötta — organisationer som vill “skynda på” saker.

Allt det här finns i huvudet när jag ser hur andra tänker och resonerar om “sina” svarta får i rörelserna. Liberaler anses mer eller mindre stötta rasister och vänsteranhängare anses stötta våldsamheter som verktyg i sin kamp. Det kategoriska uttryckssättet som man under andra omständigheter kanske anser vara något som är brukligt i våldsamma och militanta organisationer, har varit ganska vanligt förekommande bland lite vem som helst på sistone.

Twitter, som en gång anklagades för att vara alldeles för navelskådande är idag en helt annat plats, där man deflekterar snarare än reflekterar. Det är bara ett av många symptom jag tycker mig se runt omkring.

Efter några veckor av “du ska ha rätt åsikt, då kan du känna dig trygg”-fenomen, med uthängningar av privatpersoner i dagspressen där syftet antas vara gott för att det är “dåliga människor som gör livet surt för andra”, och vänsteraktivister och högeraktivister som attackerat (alternativt försvarat sig, som de gissningsvis ser det) medelst knivar och glasflaskor bland barn och vuxna, så växer det kategoriska. Med alarmerande hastighet.

Det är en fascinerande och skrämmande resa som Sverige genomgår just nu. Kanske hårdnar tonläget på grund av att det är supervalår nästa år. Kanske ligger det bara i tiden rent allmänt, vi har en samhällspsykologi av rent mjöl i påsen som yttrar sig på flera olika sätt, kanske rent av är det därför vi konkurrerar i rättfärdighet.

Det som en gång började i nån slags konkurrens om medel — arbetslöshet och utsatthet — handlar idag om konkurrens om demokratin. Vilka av oss ska få njuta av den, och vilka ska stå utanför. För att om en ska ha rätt så verkar grundförutsättningen alltmer framstå som att någon annan måste ha fel — och straffas för det.

Tyck rätt, för guds skull, det vimlar av folk som har så bråttom att du inte ska få dra egna slutsatser om vad som är rätt eller fel genom mångfald och nyanser i debatterna. Och  gud nåde dig om du får för dig att stå upp för något som du tror på, som att det är viktigt att bidra med olika former av protester mot rasism eller så, nån annan kan ju redan “äga” tolkningsföreträdet.