Jag vet väldigt sällan hur protagonister i böcker ser ut. Jag har försökt att förklara det nån gång, och det låter jättekonstigt har jag förstått, men jag visualiserar väldigt sällan nåt slags utseende, och även om hjärnan ibland släpper in nån utseendedetalj som påverkar, så har jag väldigt sällan nån klar bild. För mig är det här en helt naturlig sak, det har alltid varit så — jag saknar inte att “se ett utseende” på karaktärerna.

Några undantag har jag upplevt — som det otroligt märkliga att jag liksom “såg” Tom Hanks när jag läste Gröna Milen. Min totala chock när filmen kom, var nog svårt för de stackare i min omgivning att greppa, misstänker jag. Inte nog med att jag för en gångs skull faktiskt av någon outgrundlig anledning visualiserade helt hur någon i en bok såg ut, någon annan hade gjort samma association. Det var jättestort på flera plan, för mig.

Jag undrar ibland om Stephen King möjligen planterade något i boken som gav den associationen. Jag köpte däremot inte Harrison Ford (om jag minns rätt) som planterades som “utseendemall” i boken ganska ogenerat av Dan Brown, i Davincikoden. Det störde mig, rent av. Det är som energier snarare än utseende, jag plockar upp. En energi som behöver kännas likartad skulle boken/berättelsen filmatiseras. (Det blev Tom Hanks som spelade den rollen också, förresten.)

Jag undrar ibland om det hänger ihop med min svårighet att känna igen folk ibland. Att det är något i min hjärna som liksom bara inte fungerar på det viset. Röster känner jag av nån anledning igen, men ansikten är lite svårare om än jag inte är ansiktsblind eller så. Kanske inte jättekonstigt att jag inte lägger så jättestor betydelse vid utseende, i alla fall. Ingen aning.

Nåväl, det är jättespännande att läsa diskussioner om huruvida filmatiserade karaktärer “stämmer” med folks intryck. Det verkar vara ganska specifikt vad folk förväntar sig. Jag vet att min bror var osäker på om han ens skulle se filmen om Jack Reacher, där Tom Cruise spelar huvudrollen och i min brors huvud är Jack Reacher en stor kille. En riktigt stor kille. När Hunger Games släpptes var det många som var upprörda över hudfärg på någon karaktär, som de uppfattat annorlunda när de läste boken, osv.

Här nånstans blir det lite krångligt — jag vet ärligt talat inte om det är något som författaren gjort, eller läsaren. Jag gissar att de som skriver är olika noggranna med att beskriva utseendet, men har ibland undrat om det mest bara är ytterligare en sån där grej min hjärna inte plockar upp ordentligt. De kanske är minutiösa som regel, men jag plockar inte upp informationen. Nåt undermedvetet kanske, fast åt andra hållet då.

Det skulle vara lite intressant att försöka ge sig på att skriva en bok, utan att beskriva utseendet alls, och sen höra vad folk föreställt sig. Eller varför inte helt könlöst, för att höra om folk associerat till att det är en kille eller tjej. Om det är författarens bild som är viktig, eller om det är läsarens. Vad vet jag, det kanske har gjorts såna försök redan? Kanske finns forskning på det?

Viktigt blir det i alla fall även för mig när jag sen ska se dramatiseringar av berättelser. Jag har t.ex. suttit och funderat på vilka skådespelare jag skulle vilja se gestalta karaktärerna i American Gods, en av mina favoritböcker av Neil Gaiman, som ska bli tv-serie. John Goodman som Wednesday, har jag tänkt. Nu föreställer jag mig inte honom så i boken, men energin känns rätt. Huvudkaraktären Shadow, dock? Ingen aning. Helst inte någon jag känner igen alls, tror jag? Men en stor kille. Helt klart. Inte nån Tom Cruise helst, om man säger.

När regissören till Constantine castade Tilda Swinton som ängeln Gabriel ur serietidningen med samma namn var det ett oerhört lyckat drag, om du frågar mig. Det måste liksom inte vara bokstavligt, det kan mycket väl vara själva energin som är viktigare. Och den är väl oerhört subjektiv, antar jag. Men berättelserna i sig är viktigare att kännas rätt, än att själva utseendet på karaktärerna stämmer, tänker jag i alla fall.