Resultatet i det amerikanska valet år 2000 avgjordes inte förrän flera veckor efter valet, i en domstol. Redan under valnatten emellertid, deklarerade medierna att det var Bush som vann, utan att egentligen ha på fötterna. Det började med att ett bolag gjorde det, sen följde alla andra medier efter. Jag minns hur det länge efteråt ansågs att Al Gore var för “hygglig” som erkänt segern till Bush, för att inte vara den som var den. Medierna hade skapat den situationen, där Al Gore kunde framstå som bråkig som ifrågasatte Bush seger, vars presidentskap medierna själva hade satt. En bisarr situation, som belyser en emellanåt schizofren maktsituation för medier.

Jag tänker på det där ibland när jag ser medierna rapportera om politik i Sverige. Hur saker ofta framställs som självklart och hur det i sig skapar situationer man måste förhålla sig till. Journalister ska försöka förhålla sig objektiva är tanken, även om nog ingen i egentlig mening kan påstå att det går att vara helt objektiv (vi är ju människor, inte maskiner). Undrar om det finns nån slags medvetenhet kring när man hjälper politiker, rätt eller fel, att uppnå saker? Det kan inte vara helt lätt.

I julas var det exempelvis intressant att se hur tre av de stora tidningarna (SvD, DN, Expressen) hade flera debattartiklar från regeringen. Jag undrar om debattredaktionerna kände sig en smula smutsiga efter att ha ingått i en bred politisk PR-front? Antagligen planerad före julhelgerna för att kunna lägga upp ledigheter osv.

Det finns nåt slags underliggande samförstånd att SvD, DN och Expressen är “högerpartiernas organ” och Aftonbladet vänsterpartiernas dito för övrigt. Det är nog alla medvetna om på ett eller annat sätt, och tanken är väl att man därmed ska läsa och filtrera beroende på plattform man hittar politisk rapportering och debatt, antar jag. Ledningsredaktionernas politiska hemvist redovisas i vilket fall som helst på de flesta tidningarna, och där är materialet inte nödvändigtvis journalistiskt, det är åsiktsbaserat.

Ledningssidorna ska emellertid inte blandas ihop med den allmänna rapporteringen och granskningen av svensk politik, tror jag att de tänker. Hur långt bort ifrån åsiktsvärderingen ligger då nyhetsvärderingen, eller överlappar de rent av? Jag antar att det finns nån slags gråzon att navigera i?

Här undrar jag exempelvis vad Lena Mellins kommentar i Aftonbladet om att Jonas Sjöstedt (V) står på för slags värdering. Vänsterpartiledare vill gärna ha en ministerpost skulle de röd-gröna få majoritet i riksdagen efter valet senare i år. Mellin beskriver, vänligt, att sorry det kommer inte gå. Ska vi förstå det som att Sjöstedt inte har pejl på vad hans partis möjligheter är? Eller betyder det något annat? Frågan är om Mellin tycker det är trist att Sjöstedt inte får en ministerpost eller att vinster i välfärden är något som (S) gillar. Hon säljer i alla fall båda de sakerna, i sin text, för i alla fall en läsare: mig.

Mellin berättade en gång att hon själv inte röstar i valet, hon tycker det är viktigt att hon förhåller sig objektiv som politisk kommentator och det är hedersamt. Tidningen är dock inte politiskt obunden, och jag tänker att Mellin knappast är en maskin som klarar av att vara tokobjektiv. Mellin är i praktiken en aktiv deltagare, bland många andra representanter i mediehus, i valarbetet. Medier styr i stor utsträckning hur valresultaten blir. Även om de säger sig vara politiskt obundna, tänker jag.

Sveriges Radio är politiskt obundna. När jag sitter och lyssnar på radiodebatten mellan Christian Engström (PP) och Allan Widman (FP) om det där med att EU i en skrivelse bett bland andra Sverige se över sin lagstiftning kring FRA pga brott mot de mänskliga rättigheterna, så funderar jag på den inledande informationen av journalisten Jens Möller. Han räknar antalet gånger Sverige och FRA nämns i den 52-sidiga rapporten, och i alla fall jag får intryck av att “jamen jaha, då var det inte något att lägga vikt vid då”, ungefär.

Där saknas dock lite information och jämförelse, sånt som alltid är ett problem — hur mycket utrymme finns det, hur pass lättfattligt det behöver vara osv. Jag vet ju i det här fallet inte vad Möller drar slutsatsen ifrån för slags kunskap, eller åsikt för den delen: varför är det oviktigt att som land i EU-rapporter utpekas som bryta mot viktiga regler, “få” gånger? Hur många gånger är det ett värdehöjande antal gånger, och när uppstår anledning att reagera på det? Åtminstone jag fick en huvudklia-session av det.

Det blev väldigt lätt för mig att anta att Möller möjligen inte var särskilt objektiv som la den värderingen han gjorde. Som sagt, han är ju ingen maskin, det är praktiskt taget omöjligt att vara tokobjektiv. Men kanske det rent av handlade om att han inte ville förstora betydelsen, och då råkade det landa lite väl långt bort i förminskad betydelse istället. Ungefär, fokus på att ens journalistiska insats inte ska utnyttjas åt ett håll, kan riskera landa i att andra får gratis draghjälp, utan att det var avsikten.

Nyhetsvärdering möter åsiktsvärdering. Och eftersom jag själv knappast kan räknas som objektiv — ingen kan — så läggs och dras ifrån värderingar utifrån egna perspektiv. Hur som helst är det nog omöjligt att framstå som objektiv, hur man än vänder och vrider på det. Det som framförs får betydelse, påverkar människor.

Hade inte så mycket uppmärksamhet lagts på SD som politiska “bad boys” som var efterlängtade bland många politiskt trötta väljare, så kanske arbetet gått mycket trögare för dem, har flera påpekat. Jag har läst att Mona Sahlin behandlades med en annan värdeskala i rapporteringen, på hennes tid. Jag har sett kommentarer och analyser om hur medierna på olika sätt varit instrumentala i vår politiska utveckling. Listan kan göras lång. Medierna påverkar och deltar i valarbetet, vare sig det är avsikten eller inte.

Jag bävar så smått inför det här valåret erkänningsvis, där folks agendor kommer att konkurrera stenhårt. Balansjongleringen mellan försök till objektivitet, nyhetsvärdering och åsiktsvärdering med maktperspektiv är väl antagligen upp till var och en att försöka hålla. Både som mottagare av budskap och sändare av det.