Jag har förlorat vänner på att jag kallar mig för feminist. Exempelvis blev jag inte inbjuden till en årlig sammankomst runt jul för att killen som ordnade det inte tycker om att jag är det, vilket gjorde mig ledsen. Det tycks mig som en sån där stor ironi i samtiden, att bli bestraffad för något som andra upplever inte behövs. Om det är oviktigt är det oviktigt, men när man är på den mottagande sidan av en ilska för att man ens kan överväga att kalla sig för feminist, så är det väldigt svårt att se det som att det inte behövs, på sätt och vis. Det finns andra vänner, visst, men jag tänkte mycket på hur det sociala trycket sätter sina spår.

Välja sina vänner efter åsikter är en ganska vardaglig grej på internet. Vi filtrerar våra flöden så att de inte irriterar oss alltför mycket, vi söker oss till de som tycker ungefär som oss, och ibland — när det visar sig att människor som framstått som tajta, exploderar i en hätsk diskussion kring något så är det obehagligt. Vilka får “behålla flödet”, när vänner i sociala medier gör slut med varandra. Nu är det inte som i skilsmässor, där man väljer den ena eller andra till middagsbjudningen, folk kan fortfarande följa båda två, men söker någon av parterna nån form av stöd eller affirmation av just deras relation, lär det bli ganska kallt och tyst, förutom att nån enstaka försöker “medla”. Tanken är nog att man efter dramatiska uppgörelser offentligt, helt enkelt inte pratar om det mer, för det gör det besvärligt för oss andra.

Dramatiska uppgörelser är lite luriga — själv har jag väldigt svårt för att ragequitta saker, möjligen behöver jag pausa mitt deltagande här eller där, men att göra en Birro är som att måla in sig i ett hörn. Integritet är viktigt — men för en del människor är drama lite av en kick. Jag vill inte hamna i situationer där jag gör saker för att “upprätthålla skenet” av något som jag i ren ilska tagit beslut om. Men för andra är det av underordnad betydelse och de går vidare med en kul anektdot i livet och rebootar på den plats de tidigare smällt igen dörren för. Erkänner att jag har väldigt låg respekt för de som skriker och lämnar, men sen kommer tillbaka. Egentligen är det emellertid varken rätt eller fel, det är en värdering som jag nånstans ansett vara viktig, som andra värderar annorlunda.

De här tankarna surrar runt i huvudet när jag ser den enorma twitterfloden av synpunkter kring ett program som Belinda Olsson satt ihop. Tre avsnitt om feminism — eller rättare sagt, hennes uppgörelse med feminism. Har den gått för långt, ungefär. Jag har själv inte ens sett programmet, men vad jag förstår är folk upprörda på olika sätt. Å ena sidan, av reaktionerna att döma, har Olsson lyckats med ovanligheten att vara en kvinna vars åsikt om något spelar roll, och får bre ut sig i tv-mediet. Vilket väl nånstans kan anses vara ett tecken på framgång för feminism på nåt vis. Å andra sidan reagerar folk på att för att få respekten, måste man vara mot eller göra sig lustig över feminism. Välja lag.

Olsson har nånstans här lyckats uppnå ett jätteintressant privilegium. Tidigare som utformare av nån slags svensk feminism, och talesperson för det. Nu som motståndare till svensk feminism, den som hon själv varit med och utformat. Hon har visserligen valt att gå mellan “två lag”, men har på sätt och vis helt lyckats omförhandla sin roll i samhällsdebatten. På gott och ont, får man väl säga. Det inmålade hörnet går alltså att komma ur. Inte utan förmåga till viss drama, visserligen, men ändå. Konsekvensen är Belinda Olsson, inte feminism eller antifeminism — hon sätter sin egna agenda och profilerar sig starkt. Detta ser jag som en konsekvens av alla reaktioner, jag har inte ens sett programmet.

Jag tänker att det handlar om marknadsföring, eller paketering som Linda Skugge skriver med anledning av Olssons programserie. Det här är feminism i praktiken, på nåt vis, även om det handlar om att ta avstånd från densamma. Det är en karriärmöjlighet, ett imagebygge och kommer framledes att stå med i nån liten lista av hennes framgångar (mätt i uppmärksamhet) under hennes namn i media nån gång i framtiden. En resumé i vardande, för hennes egna person. Det unnar jag henne, särskilt ur ett feministiskt perspektiv.

Vi andra i flödet, är nån slags valuta för hur viktig det där framtida omnämnandet kommer att bli. När kommentarerna svämmar över i taggen på twitter så tänker jag på hur ett socialt tryck, samtidigt kan bli en framgångsmetod för en individ. Hur det är två olika saker, men ändå samtidigt har släktskap. Hur det är bra att en kvinna och individ kan slå sig in på åsiktsmarknaden och få bre ut sig i tv som tonsättande i debatten. Hur det är synd att det fortfarande är så att framgångsreceptet behöver vila på smått stereotypa egenskaper. Hur svårt det är att lämna företräde åt det ena utan att förhindra det andra, och hur det i sig blir en intressant filosofisk dilemma att klura på.

En annan sak är väl att feminism rent allmänt borde hålla för granskning, kan jag tycka. En grej, bland alla dramatiska proklamationer igår under twittertaggen, tänkte jag på. Det där med att när hon kritiserades, av feminister företrädesvis, användes ord som att hon pladdrade, var ytlig och egoistisk, lite korkad blondin rentav. Så det här handlar inte så mycket som att hon har mage att ha en si eller så åsikt, som det handlar om hur andra refererar till henne när de uppfattar henne ha fel. 140 tecken är i och för sig begränsande, men det var jätteintressant att se hur reflexerna landade i det språkbruket ganska ofta.

Jag har i alla fall inte några problem med att det finns de som inte vill kalla sig för feminister. Väl bekomme, jag skiter i det, de flesta säger sig tycka att det är viktigt med jämlikhet och jag kan leva med det.

Det handlar om att jag existerar i ett socialt sammanhang där det är fult att vara feminist vilket till och med yttrat sig i att inte bli inbjuden till ett julkalas. Mitt personliga imagebygge och vardagsliv skulle antagligen må bättre av att jag förnekade feminism som relevant spår i samhällsdebatten överlag, och släppte problemformuleringsdiskussionen till andra som… jag vet inte, vet bättre, eller nåt. Och det, ironiskt nog, hintar möjligen om att jag kanske gör världen en tjänst som kallar mig feminist ett tag till.