Jag kan inte släppa det där med att Ullenhag (FP) och Johansson (S) lät som tokstollar igår efter Uppdrag Granskning. Varför låter politiker sådär som de gör? Var kommer det sig av? Det är som att det parallellt språkbruk har utvecklats som används enbart av politiker, när de debatterar med varandra. En politiker kan alltså låta “normal” (nåja, något sånär, generellt sett) när den snackar med väljare i vanliga fall, men helkrystad när den snackar med andra politiker. Jag undrar vad det gör med psykologin kring politikerförakt, exempelvis, att de utvecklat sitt egna “språk”?

Nån sa till mig nån gång att det handlade om att politiker ofta kommunicerar med byråkrater/tjänstemän i myndigheter, där språkbruket är lite torr-juridisk, och att det påverkat dem i sin retorik. Det kanske är så — men å andra sidan har jag aldrig träffat på tjänstemän som låter på det där viset. Inte ens när de pratar med varandra.

Lyssnade på Widman (FP) i en radiodebatt med Anna Troberg, där han malde på med en överlägsen attityd och blev antagligen lite förvånad över att hon hade det i sig att bita ifrån. Hela språkbruket går ut på att “slå ner motståndare” och det är fasiken inte helt optimalt när man betänker att det här nånstans landat i att väljare i förlängningen behandlas som meningsmotståndare. Och ännu värre, inte tillåts förstå vad i jösse namn de snackar om.

Inte för att jag vill ha mer förenkling (gudarna ska veta att jag tycker det är alldeles för mkt förenkling som det är redan) — men går det inte att göra sig förstådd utan att fördumma? Har samtalskonsten helt förtvinat till förmån för nån obskyr poäng-att-vinna-debatt? Politik är karriär idag, och jag tycker det känns på språket.