“Stop making stupid people famous” stod det på bilden. Och jag tycker att det sammanfattar så väl något som jag uppfattar som något av ett problem. Att det som avskys och ogillas får oproportionerligt stort utrymme i det offentliga samtalet. Eller debatten, kanske är ett bättre uttryck. Är man inte arg, har man inget att säga — och kanske framför allt, inte är värd nån slags uppmärksamhet.

Uppmärksamhet är hårdvaluta brukar jag säga och skriva, och det är inte lätt att få det. Den bästa genvägen är att provocera och vi låter oss manipuleras gång efter gång.

Jag reagerade till exempel på det där med att Amelia Andersdotter utsetts som internetrådgivare i ett ganska prestigefyllt event för FN. Detta nämndes knappt i flödena. Varför är det så tyst när unga tjejer gör bra grejer och varför blir det ett sånt jävla liv när kvinnor uppfattas göra “kassa” grejer?

Kvinnor som sticker ut på minsta provocerande vis riskerar få rejält med skit, det har åtminstone jag lärt mig. När de gör bra grejer, ignoreras det mer eller mindre fullständigt. Att tiga ihjäl grupper som inte setts som auktoriteter har varit ganska vanligt förekommande historiskt. Det är något med hela det här raseriet kring Belinda Olssons program som jag tycker är obehagligt, och som klingar samma härskarteknik som antagligen de flesta feminister gärna skulle vilja peta hål på i längden, misstänker jag. Det finns helt enkelt en jävla massa människor runt omkring som ignoreras löpande och ironiskt nog gör vi som är intresserade av att se någon förändring inte saken enklare när vi bränner allt uppmärksamhetskrut på det som inte “förtjänar” det.

Det är en lurig avvägning det där — jag tycker att det är jättebra att använda opinion för att förändra tokiga saker, men problemet är när det slår över. När det tokiga framstår som mycket mer verkligt, än det verkliga. När det riktas mot individer och inte mot makt. Ska man tro på aktiviteten runt om programmen, så är det här det absolut viktigaste som behöver diskuteras just nu. Att det gör folk förbannade är liksom tydligt och klart — men det som är bra, eller föredömligt, döljs paradoxalt nog.

Gråzonen uppstår väl där i trakterna runt makt. När är det viktigt att förena oss i ilskan, och när motarbetar vi oss själva? Jag önskar nästan att det fanns nåt slags facit att förhålla sig till. För jag kan rimligtvis inte sitta här och säga att folk inte ska eller får bli förbannade — jag menar, att det engagerat så starkt gör ju att det är viktigt nånstans. TV-mediet når ut långt inte minst, och det blir en grundläggande orättvisa när frågor representeras ofullständigt eller snett och det är en sanning för nästan alla ämnen som behöver kunskapshöjande uppmärksamhet.

Å andra sidan har antagligen det här varit en rejäl energi-injektion för den feministiska rörelsen i Sverige. Det som var dåligt, har skapat en plattform där det man anser är viktigt får tillfälle att synas och ses av många, många fler och det har väl varit jättebra för Belinda Olsson personligen. Kanske finns det ändå ett värde i att lyfta det man inte gillar. Kanske blir det till och med något som ligger i ens intresse, att stämningen piskas upp. Kanske är det helt i sin ordning att folk provocerar och dumskallarna får oproportionerligt stort utrymme i offentligheten. Jag vet varken ut eller in, men det framstår mig som att det har varit en win-win-situation för alla inblandade, nånstans. Jag skriver ju till och med om det, och hoppas på några besök till inlägget, ett sätt att exploatera den allmänna diskussionen…

Jag önskar i alla fall att det nån gång framöver lönar sig att inte manipulera folk med provokationer. Att det goda belönas i liknande utsträckning som det dåliga. För det råder nån slags obalans där, kan jag tycka. Det är en kamp i sig, tror jag, som nog är tämligen otacksam. För såna här grejer berättar så mycket om oss som människor, och det är inte en helt snygg bild som målas upp av vårt engagemang mellan varven. Intressant nog tycks det emellertid inte vara en genusfråga, den allmänmänskliga förmågan att förenas genom ilska.