Anton Nordenfur skrev ett inlägg om det där med att inte synas. Han har fått höra samma sak som jag hört mellan varven i mina flöden: “Piratpartiet syns aldrig i media”. Det finns ett ganska stort problem med det här påståendet som inte är så trevligt att fundera på. Piratpartiet — kanske framför allt via Anna Troberg — syns jätteofta i media, det är alltså i grunden inte ett sant påstående att “Piratpartiet aldrig syns”. För det gör det. Det handlar kanske mer om ett slags “jag ser aldrig Piratpartiet i media”, och den lilla skiftningen i språket ger anledning till lite funderingar.

Varför ser du aldrig Piratpartiet i media? De dyker ju upp där mellan varven. Inte så ofta som jag personligen skulle önska, men nästan uteslutande i sammanhang som är respektabla. Jag har inte behövt gömma ansiktet i händerna eller greppa efter skämskudden. Piratpartiets reppar har varit sansade, och jag skulle till och med drista mig att säga intelligenta. Under det senaste året har dessutom inte många veckor passerat, mellan att något dykt upp på någon debattsida, eller att det diskuterats i nån morgonsoffa på tv, eller debatterats i nåt tv-program.

Men det syns inte. Det finns där, texterna finns där, lugna sansade samtal i tv-rutan finns där — men syns inte. Kanske bättre formulerat: det noteras inte. Den lite smått förvånande slutsatsen jag drar av det är att alla tycker om Piratpartiet. För eftersom ingen är förbannad på partiet, eller så, så får partiet inte den uppmärksamheten som distribueras till annat, mer brännande som dykt upp för tillfället.

Det är inte en särskilt trevlig analys, måste jag erkänna att jag känner. Allt det där som Piratpartiet så svidande kritiserades för under sina tidiga år, som var kontroversiellt, aggressionsinducerande och ansågs sänka Piratpartiet som ett seriöst alternativ — allt det där är mer eller mindre borta. Piratpartiet gör allt rätt, säger rätt saker, behandlar människor med respekt och är sansade i största allmänhet. Det är måhända inte alltid rätt åsikter som sägs, men det är baske mig inget fel på framförande eller representantskap. Kort sagt, alla tycker om Piratpartiet.

Jag har skrivit och skojat tidigare om att Anna Troberg borde ställa sig på plattan och visa boobsen, som ett slags etiketterande av den här problematiken. För i och med att Piratpartiet gör alla rätt, så heter det plötsligt att “ni syns ju aldrig”. Och magen drar ihop sig en aning, när jag tänker “men vännen, det är ju du som inte ser…”.

Internt har partiet genom åren haft många och långa diskussioner om värdet av att synas i media, hur och varför. Att det är ett schysst, samlat anseende som satsats på, har varit en ganska stor majoritet som önskat sig. Denna strävan, har alltså inte varit något specialproklamerat från ledningshåll, utan något som ledningen genomfört tack vare och helt supportat av en stark konsensus i partiet om att vara seriösa. Jag har fått skäll ibland till och med, när jag velat ta ut svängarna och skoja till saker, mellan varven, så starkt har behovet varit att göra allt “ordentligt”.

Det har sannerligen lönat sig, detta envetna bearbetande av medier som Anna Troberg genomfört. Men samtidigt har vi den där konstiga situationen med att partiet vägrat nedlåta sig till pajaskonster, som har kostat på. Visst är det en konstig mening — vem vill vara en pajas liksom. Men det lönar sig att springa runt stan med järnrör. Det lönar sig att bete sig illa. Det skapar uppmärksamhet. Och det är med den uppmärksamheten man sen blir vald, rysligt nog. I mörka stunder undrar jag lite om det möjligen har haft lite inverkan på den kvalitet folk upplever sig inte vara helt nöjda med, på de politiker som representerar Sverige idag.

Ska man nå nån slags uppmärksamhetsframgång så ska man inte göra rätt. Man ska göra fel. Man ska göra så innihelvetejävlafel så det står härliga till. Det vinner man bara på idag. Och… det känns inte helt okej. Nu när valkampanjer börjar dra igång, är det en rätt förfärlig sak att behöva fundera på vem eller vilka man kan provocera, eller på vilket sätt man kan skapa kontrovers, för att få till lite dyrbar uppmärksamhet.

Så kom ihåg, att nästa gång du känner dig sugen på att säga att Piratpartiet inte syns till, så kanske det är läge att checka vad det är egentligen du lagt din uppmärksamhet på. För Piratpartiet syns, och de finns, och det arbetet som genomförs av en uppsjö av volontärer och aktivister är precis lika viktigt som tidigare. Om inte viktigare ändå, med tanke på hur lätt det ibland är att blanda ihop korten och rikta bort viktig uppmärksamhet till ovidkommande nonsens.

Det kan vara du som inte ser — du kanske rent av fått sikten skymd.

//edit: Om du klickade in här för att läsa om att Anna Troberg lappat till en kändis, så tror jag att du förstår precis vilken typ av problematik det är jag försöker lyfta i det här inlägg.