Anna Troberg skrev ett inlägg med några småfinurliga frågor med syftet att testa sig själv om man är homofob. Det gjorde hon efter att hon deltagit i samma diskussion som jag nu tillbringat flera dagar i. Det där om att Ellen Page kom ut. Det är några stycken som väldigt envist hävdar att det är konstigt att homosexualitet lyfts, firas rent av, det borde ju verkligen inte spela någon roll. Och i och med att detta lyfts så frekvent, så skickar det budskapet att det på något vis blir just fel, att komma ut som homosexuell.

Ett återkommande argument går ut på att man inte “firar heterosexualitet”, så därför borde inte homosexualitet firas. Nu handlar inte detta om att fira Ellen Pages sexualitet, det vi möjligen firar här, vi som tycker det är kul och vill stötta henne, är hennes mod. För tyvärr är det fortfarande ett ganska omfattande steg att ta, att vara öppet homosexuell — även om saker har blivit bättre fläckvis. Men även om det nu var som så att vi firar av ingen annan anledning än att hon är homosexuell, so what?

För heterosexualitet firas hela tiden. Vi viftar med flaggor längs med gatorna, när någon i kungahuset beslutar sig för att ligga med någon exklusivt lite hårdraget, som jag skrev i tråden. Det firas förlovningar, bröllop och frierier inte minst har en kultstatus inom film och tv. Det jublas och fälls till och med en tår eller två av glädje när två heterosexuella människor beslutar sig för att göra en så simpel sak som att leva tillsammans med juridiskt bindande kontrakt. Något som de allra flesta gör, och en del till och med flera gånger i livet. Manifestationer av heterosexualitet är anledning till fest och klang, varje dag.

När kompisar och bekanta i flödet meddelar att de gifter sig, förlovar sig eller kanske “bara” flyttar in tillsammans så efterföljs det av en rad glada grattis-tillrop. Ingen som skriver att “var det verkligen nödvändigt att göra en så big deal av det här?”, ingen skriver att man inte ska tro sig själv vara bättre än alla andra som slå ner sina bopålar med andra. Om man känner så, hoppar man möjligen av gratulationsfloden och håller tyst. Skulle någon få för sig att säga något dylikt så lär den personen få det rätt hett om öronen. Få skulle väja att säga sin mening till denne, är jag rätt säker på, processen skulle göras rätt kort med den typen av glädjedödare.

Nu tycker jag att det är helt i sin ordning att fira när människor hittar till kärleken, och jag hänger gärna med i gratulationskörer och applåderar med tårar i ögonen för de som tar steget in i tvåsamheten, även om det både fundamentalt och statistiskt är bland det mest vanliga man kan göra i form av livstilsval. För de gör något som de vill, de älskar någon och vill tillbringa sina liv med denne. Att jag själv inte är det minsta intresserad av att hitta “den rätte”, är ovidkommande. Jag gläder mig åt andras lycka, lika mycket som jag vårdar min egna.

Men nu sitter vi här med en tråd, där ett antal människor uppfattar det som att Ellen Page “firas för sin sexualitet” och att det är skämmigt att det lyfts när man minsann aldrig “blir firad som straight”. De verkar helt glömma att heterosexualitet firas dagligen, och att det inte alls är anledning att ta till jante och dispensera “tror du att du är nåt”, då. Och de förstår inte hur olikt de behandlar en situation som de med ord säger inte borde spela nån roll. Att alla borde vara lika. Och behandlar någon fundamentalt olikt, för att denne är homosexuell.

Så, om det nu var som så att det inte var modet specifikt som applåderades, modet att komma ut i en industri där stereotyper och normer är starkt cementerade och det bara handlade om stående ovationer för en manifestation för homosexualitet — so what? Om det nu verkligen inte ska spela någon roll, att det är ett mål att uppnå att det inte är så viktigt — gör det inte så viktigt genom att skriva såna där grejer, då.

På det här viset blir det i alla fall väldigt tydligt att det spelar roll och att vi har en bit kvar.