När jag läser artikeln om eleven på ett college, som även är en porrstjärna, skriva om de påhopp hon fått utstå, så slås jag av vilken usel talesperson jag antagligen skulle vara för hennes “sak”, och hon lyfter även det besvärliga i att den feministiska rörelsen inte gjort mycket för den grupp hon representerar. Det hon snackar om, och dessutom det hon gillar och känner sig okej med och därför borde bli respekterad för, har jag ingen erfarenhet i.

Mitt perspektiv är och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett utanförperspektiv. Det räcker inte att jag är kvinna, i det här sammanhanget även om det finns gråzoner. Den expertis som jag kan bidra med, inbegriper inte nödvändigtvis den som en sexarbetande kvinna kan bidra med. Och sexarbetande kvinnor (och män för den delen) har det väldigt besvärligt att hitta in i debatter pga, ptjaa ett moment 22; de är sexarbetare liksom.

Det här gäller naturligtvis alla möjliga olika grupper, utan att dra några jämförelser med sexarbetare annars.

Människor med funktionshinder har ett unikt perspektiv som grupp, och inom gruppen har de unika perspektiv på olika problem som betyder mer eller mindre beroende på den individuella expertisen. Det är liksom inte för att stänga ute de som inte har funkishinder, det är för att göra något med den kunskap och unika perspektiv de har. På sistone har det dessutom uppstått kritik runt feministrörelsen i Sverige som inte tagit tillvara den expertis som kvinnor med invandrarbakgrund kan bidra med, och aktualiserar behovet av att organisera sig utom det redan organiserade eftersom man inte får plats där naturligt. Jag har svårt att provoceras av det, det är kunskap, det är perspektiv, det är skitintressant och många gånger en aha-upplevelse när man läser om andra människors perspektiv. Självklart kan och vet jag inte allt påminns jag om, det är välkommet att bli informerad och lära sig saker.

Det finns inte nån one size fits all-lösning på saker och ting, helt enkelt. När Piratpartiet spred en meme häromsistens med arabisk text (som jag iofs tyckte var rätt tänkvärd), så visste jag inte om den var “okej”. Inte det där med att jag inte visste om det var en korrekt översättning, utan för att jag inte vet om eller hur det fungerade. Jag insåg att jag inte hade en susning om det där kunde tas som en oförskämdhet, en slags manifestation av det överlägsna, där folk “utanför” tar sig rätten att formulera ett problem för en annan grupp. Att det sen naturligtvis kan tas emot olika beroende på vem som läser budskapet inom en grupp, tar jag för självklart. Men det finns inget självklart i min bedömning i om huruvida det där var en bra meme eller inte.

Jag tror rent allmänt att lite fler behöver respektera den expertis som specialinriktade grupperingar besitter. Det handlar inte om att stänga ute, det handlar om att förvalta en viss sorts kunskap, ett visst perspektiv, som man som utomstående antagligen missat helt. Det handlar om att skapa en plattform som informerar och folkbildar. Skapa lite nya infallsvinklar.

Jag skriver det här på grund av en sidodiskussion som uppstod på Facebook i och med att någon tänkt sig motionera för en struktur som skulle underlätta för medlemmar som skulle vilja dra igång ett kvinnoförbund eller hbtq-förbund. “Varför är det ingen som skapar ett mansförbund?” frågar någon. Det är faktiskt, om man skalar bort stigmat att frågan tenderar att dyka upp när någon tänkt sig nischa i kvinnofrågor, en intressant fråga.

Varför skapas det inga specifika “mansförbund” inom de politiska organisationerna? Jag tänker att det förutsätts att det manliga perspektivet är det som man förhåller sig till, till vardags. Det finns nog de som skulle argumentera att det är den ultimata specialiserade nisch som vi alla förhåller sig till hela tiden, ungefär. Även om jag kan förstå den synpunkten, så tänker jag att det är i så fall inte helt okomplicerat att det förutsätts rakt av — både av män och kvinnor.

Det finns antagligen behov av nån slags problemformulering som drunknar i den stereotypa rollfördelning vi lever i, idag. Det är ju nånstans helt normalt, välkommet till och med, att grupper som är utsatta på olika vis, samlar ihop sig. Män som intressegrupp, not so much. Är det avsaknad av “riktiga problem” eller ett symptom på hur starkt stereotypen lever? Jag misstänker det senare.

Grejen är att jag kommer inte att dra igång ett mansförbund inom PP. Ingen, gissar jag, som drar igång specialiserade organisationer inom förbundet, tar sig an “andras specialiteter”. Inte bara är det att förminska den frågeställning som avses lyftas, det är även respektlöst mot den kunskap som krävs, inklusive den för “mansfrågor”. Det skulle se lika illa ut som om jag talade för sexarbetare, eller andra grupper som jag i så fall bara skulle riskera framstå som nån slags överlägsen tolkare för.

Jag tror att det är väldigt lätt att landa i nån slags “jamen, det är orättvist om man inte lyfter alla”. Men bara för att det är lätt att dra den slutsatsen, så betyder det inte att det är rätt.

Man vänder sig till de som är specialister på sina saker i andra fall; du går till skomakaren för att laga dina skor, bilmekanikern med bilen och terapeut alternativt präst för att plåstra om ditt inre. Nu utesluter jag inte att en bilmek skulle kunna klura ut hur man sular ett par skor eller vara en god lyssnare med några goda råd – men där är det inte det minsta frestande att tänka att det är en one size fits all, att någon som reparerar en grej ska kunna reparera allt. Det är så självklart, nånstans.

Ibland måste man låta expertis och kunskap få vara precis vad det är. Jag vet att det är frestande att skoja om People’s front of Judea, jag har gjort det själv mellan varven — men nånstans behöver man ändå förstå att vi enskilt inte kan och vet allt, och att vi omedvetet gör livet lite sämre för olika grupper av ren dumhet helt utan att mena det.

Personligen skulle jag tycka det vore intressant att se någon dra igång ett “mansförbund” i politiska partier. Vilka problemformuleringar de skulle välja att fokusera på och sprida kunskap kring, skulle inte minst vara lärorikt. För att ställa en teoretisk fråga; är det okej om män drar igång ett förbund som har fokus “unga pojkars sjunkande betyg i skolan”, eller måste det vara mammor som gör det..? Vilka frågeställningar är egentligen “mansfrågor” som behöver drivas politiskt? Den riktiga frågan är i alla fall varför “mansförbund” inte dras igång, så som frågan ställs, inte varför andra grupper inte tar sig an just den nischen. Även om det väl är intressant även att fundera på varför ofta den reflexen ofta dyker upp i den typen av diskussioner.

Det viktiga är i alla fall nånstans att man gör det man kan och vet något om, i syfte att förbättra världen, inte att försämra för andra. Det tror jag nånstans att alla som engagerar sig ideellt i olika typer av specialiserade organisationer lever för, främst. Resten av oss kan antingen reagera med nyfikenhet och välkomna lite mer kunskap, eller så… ja, jag vet faktiskt inte riktigt om det finns nåt vettigt alternativ till det? Strunta i det, kan man ju göra — men man ska nog försöka låta bli att provoceras av det.