Besvikelsen jag upplever när enskilda individer, denna gång en riksdagsledamot för Moderaterna, avskyr de människor de är valda att representera är påtaglig. Varför sitter en priviligierad, folkvald människa och vräker ur sig såna här saker? Den enda anledningen jag kan se, handlar om att dehumanisera arbetslösa människor som icke-förtroendeingivande och i princip människor som får skylla sig själva för sin situation. Och detta då från en riksdagsledamot som ingår i den beslutsfattande organisation som på olika sätt ska förvalta vår trygghet.

Kanske handlar det om en — för all del väldigt mänsklig egenskap — om att inte vilja se sina egna misslyckanden, ta sitt ansvar. Att lägga ett ansvar på arbetslösa tar ju onekligen bort en del av tyngden från de egna axlarna. Jag tänker på det när jag läser Tomas Tobés utsvävningar i det där med att skolbarn inte borde spela dataspel. Han uttrycker sig inte lika vedervärdigt som Lars Beckman, men andemeningen finns där: “det är barnens/föräldrarnas fel att Pisa-resultaten sjunker”. Språkligt är det inlindat i en slags lösningsorienterad attityd, men i praktiken handlar det om att skylla ifrån sig, som jag ser det.

När jag läser runt om olika misslyckanden så slås jag av hur ofta själva tonen landar i att de som drabbas har något slags ansvar. Billström var nästan föredömligt ödmjuk i sitt svar till några piratpartister om homosexuella flyktingar från Uganda, som riskerar att skickas tillbaka med rådet att hålla tyst om sin läggning. Men… det är handläggarna, som är problemet skriver Billström. De svenska lagarna är bra, fattar jag det som att han anser.

Jag utesluter inte att nån eller några folkvalda politiker har rätt i att det inte är deras fel, mellan varven. Det kanske rent av är andras ansvar en och annan gång. Det är väl det där med att retoriken andas “det får aldrig vara vårt fel”. Och det är nog inte en attityd som alliansen är ensamma om, jag gissar att det bor nån slags PR- och mediaskola bakom. Det är dåligt, eller nåt, gissar jag. Jag upplever den som en påklistrad strategiskt kunskap om “hur man uttrycker sig retoriskt för att aldrig framstå som ansvarig, men ändå håller kraftigt i tyglarna och är ledare”.

Strategin framstår mig ha lett fram till en nisch av förfärlig människosyn i största allmänhet. Det är helt okej att anklaga olika grupper i samhället för att vara lata eller rent av orsakat problemen de lever i själva. Det har blivit en sanning. När till och med någon som förutsätts vara något sånär insatt i komplexiteten i ett fungerande samhälle som Lars Beckman köpt en strategisk mediahantering som sanning, och upplyft sig själv som den överlägset bättre människan än andra, så är det en symptom på hur stort det här problemet är.

Jag vill inte enbart anklaga politiker för att ha skapat det här problemet — vi “politikkonsumenter” har väl inte tagit vårt ansvar…

* * *

edit: Lägger in den här konversationen, som blev lite metarelevant:

meta