Härom dagen knivskars en demonstrationsdeltagare svårt av högerextremistiska krafter. Erik Almqvist anser att det borde vara en tankeställare när “vederbörande själv drabbas”. Jag läser det som att han anser att det är någon form av “han får skylla sig själv”-retorik i görningen här. Typ, att killen som skadats allvarligt, helt enkelt fått det han dishar ut själv. Det här blir en slags kulmen på någon veckas funderingar om det där med att hamna i kläm, men ändå förutsätts tillhöra en specifik sida i olika situationer.

Alla vi som sitter i kläm. Vi som inte fattar vad själva stridslinjen går ut på, och varför det är värt att spilla någons blod? Jag har de senaste veckorna sett olika varianter på temat — till och med i diskussioner kring utvecklingen i Ukraina, om man är för eller emot Ryssarnas intåg på Krimhalvön eller för eller emot att vara med i Nato, eller för eller emot USA-insats… jag vet varken ut eller in. Jag försöker följa med, och känner mest att det är en jävla massa människor i kläm.

Tongångarna kan kännas igen i rätt många saker — du är antingen för eller emot. Men sanningen är ju att en överväldigande majoritet är i kläm.

På nåt vis ska jag försöka se mitt egna intresse i vad det nu kan handla om, och det vimlar självklart av människor som mer än gärna talar om för mig vad det är som gäller och vad jag borde tycka. Jag har på grund av detta inte känt mig särskilt sugen på att blogga. För det jag gör här på min lilla plattform i universum är ju även det att skicka ut opinionsbildande ringar på vattnet. Jag mår lite illa när jag ser mig omkring och har nästan av hygienskäl avhållit mig från att lägga till mer.

När Erik Almqvist drar till med den där retoriken så bubblar allt det här upp till ytan. Alla vi som faktiskt tar nån slags hänsyn till vår omgivning. Alla som är i kläm på olika sätt och ses som förrädare för att vi inte hoppar med i nån tunna. Vi som ska skylla oss själva för att vi tycker att demonstrationsrätten är något fint och värt att vårda. Vi som inte nödvändigtvis tycker samma som de vi tillfälligtvis går bredvid för en enskild fråga, och fixar det. Vi som kanske blir huggna av en kniv, för att vi tror på demokratin som koncept, även om den har sina brister.

Alla som tar till våld utsätter människorna som står emellan dem och den fiende de anser sig ha. De som står emellan blir per definition fienden. För de har inte “valt” rätt. Tänk om det var så enkelt som det är på Nordkorea, där 100% röstar på samma person och står eniga, som en, utan problem. Där tycker alla rätt, tänk så bra de har det. Det är bara att slå ihjäl de som inte tycker sammalunda, så blir det lugn och ro till slut.

hundraprocent

För den som mot förmodan tror att jag menar allvar med att Nordkorea är ett föredöme, så vill jag bara vara tydlig med att jag på det här viset vill försöka förmedla en helt annan sorts tankeställare, helt enkelt.