För några år sedan snackade jag mycket om hur jag tror att det kommer att bli alltmer nischade politiska partier. Dels i och med att Piratpartiet drog igång, och dels i och med att F! drogs igång. Båda partierna “specialister”, på sätt och vis, med tydligt profilerande grundläggande frågeställningar. Ett tag var det på gång att bli ett renodlat liberalt alternativ i Liberaldemokraterna, även om det verkar ha stannat av. Sen såg jag inte till något nytt på ett tag. Jag begravde i alla fall tankegången, men så i dagarna har jag stött på några nya spirande partier och mina funderingar kring det här dammades av.

Normaldemokraterna — helt fantastiskt partinamn, måste jag säga, har alltid varit förtjust i meta! Normaldemokraterna satsar först och främst på att bli invalda i Göteborg, och har funktionshinder som specialnisch. En ganska eftersatt väljargrupp i Sverige, kan man väl säga, och jag blev jätteglad av att se det! (Sen har de lagt ner en massa krut på presentationen på sin hemsida som är väl värd att gotta sig lite i.)

För att inte tala om det Kristna Värdepartiet som dök upp härom sistens. Nu är det väl kanske inte ett politiskt alternativ som får mig att baxna av glädje precis, eftersom det framstår handla om ganska reaktionära värderingar i största allmänhet, som att förbjuda abort och lite annat smått och gott. Detta har provocerat såpass att det dragits igång ett fejkat twitterkonto med deras namn, och hade det inte hänt, hade jag nog aldrig hört talas om partiet.

Ett annat parti som kanske kan bli något — eller kanske inte, vem vet, men det är kul att det tas lite initiativ — är Pragmatiska partiet. Finns ännu endast som Facebookgrupp om jag förstår det hela korrekt, och har som avsikt att nischa in sig på “vår tro på att vetenskaplig prövning och rationella resonemang borde vara den självklara grunden för ens politiska ställningstaganden”. Min personliga tolkning av det här initiativet är ett behov av mindre populism.

Det finns säkert fler gryende rörelser, såväl som gamla organisationer, som exempelvis Direktdemokratirörelsen, som stretat på i skrymmena som väntar på sin möjlighet att ta fart. Det dyker upp alternativ ibland, så här, i politiken — och jag tycker i det stora hela att det är ett sundhetstecken nånstans. Nånting har hänt dock, det är inte lika “Kalle Anka” som det varit tidigare, där nya politiska alternativ inte ens verkat ta sig själva på särskilt stort allvar. Kanske är det inte bara jag, kanske är det en allmän växande trend? Där Ny Demokrati inte levde upp till den standard som ansågs “rätt” då, verkar SD kunna kroka sig kvar, på något vis. Även om jag inte gillar det partiet, kan det ses som ett tecken på att det finns utrymme. Riksdagen är inte heligt och för de etablerade partierna allena.

Nu tror jag inte att det här är något som kommer att påverka hur saker och ting ser ut omgående, ganska mycket agnar som måste sållas från vetet, men jag inbillar mig att det ändå är som så att höger-vänster håller på att självdö som ideologier, och existerar mest bara som ett slags etiketterande namn på olika lag. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att Socialdemokraterna skulle kunna bli ett såpass “litet” parti som det är idag, i jämförelse med hur det var när jag växte upp. Ej heller var det länge sedan ett nytt parti som Miljöpartiet introducerades, även om det känns väletablerat idag. Förändringen har smugit sig på, sakta men säkert.

Folk börjar kanske bli lite mer öppna för nya alternativ rent allmänt, på gott och ont. Förväntningarna ligger inte där det förväntas, kan man kanske rent av säga. Det har skapats ett behov för alternativ, och min initiala spaning om att partipolitiken blir alltmer nischad tror jag är en normal reaktion på ett system som går allt mer mot det “röda” eller “blå” laget, snarare än ideologier om hur samhället ska utvecklas och se ut. Frön sås till nya ideologier lite varstans, och gamla partiers ideologier stagnerar.

Tryggheten hittades en gång i det etablerade, men det är inte lika självklart längre. I en svensk politisk verklighet där väljare är valuta och folk i allt högre utsträckning börjar känna sig osynliga, är det kanske läge för att det växer fram rörelser med ny(gaml)a ideologier och idéer. Vad kommer att bli viktiga principer, vad kommer drömmarna om vad för slags samhälle vi ska fortsätta utvecklas in i vara, vilka nya konstellationer kommer att uppstå?

Jag har självfallet ingen aning. Men jag hoppas mycket på att Piratpartiet (såklart) ska komma in i riksdagen och även F! som jag tycker har en för tiden relevant plattform — sen blev jag som sagt förtjust i Normaldemokraternas så kommer att heja på dem framöver. Vem vet, kanske kommer det en dag uppstå ett behov av att kunna fördela sin röst på flera olika partier? Gränserna för hur många procent som krävs kanske kommer att förändras, för att folk vill ha det så? Ett slags smörgåsbord av mer eller mindre nischade politiska värderingar.

En sak är klar dock, jag kommer att tänka på det här när jag ser argumentet “bortslösade” röster dyka upp framöver. Det känns urmodigt och framstår alltmer som ett sätt att hänga sig kvar i något som faktiskt inte riktigt lever längre. Det gör däremot folks engagemang för att ta både sig och Sveriges demokratiska utveckling framåt, i allt högre utsträckning. Det kommer att vara en slags verbal milstolpe om att något håller på att förändras, något som säkert inte kommer att vara helt smärtfritt ens för mig. Förändring gör ofta ont men det betyder sannerligen inte att det inte behövs.