När vi lever i en verklighet där resurser inte finns att lösa verkliga brott i vardagen, eller plan till synes kan försvinna ut i tomma intet, så undrar en och annan såklart om det ohämmade stirrandet in i vår privata kommunikation skymmer sikten. För viktiga saker. Jag påminns om den här videon, där man ska räkna hur många gånger en boll passas mellan ett antal personer. Om du inte sett den redan, gör det vettja. Den sätter fingret på en egenhet hos oss människor.

Exakt hur mycket och vad missar vi, när vi fokuserar på “fel saker”? En grej som jag kan tycka är besvärlig är att försöka besvara frågan om vilken typ av säkerhetspolitik som behövs. Om nu slentrianmässig övervakning av alla medborgare inte är bra, vad behövs istället? Jag brukar prata om fler poliser, å ena sidan, och om det där med att det finns faktiskt brottslighet som vi inte kommer åt hur övervakade vi än är, å andra sidan. Men visst, jag inbillar mig att det behövs nån form av säkerhetspolitik. Jag vet bara inte hur det skulle se ut. Jag vet inte vad som behövs. Jag vet inte.

Vi har inte någon medveten, ärlig och öppen diskussion om vad det skulle behöva innebära. Vi har i vår tur serverats basketbollar att räkna passningar med. Vi har till exempel serverats historier om hur det skulle fånga in terrorister, vilket visat sig vara en osanning. Vi har fått höra att det ska lösa grov kriminalitet, vilket inte statistik eller brottsrapportering ger vid handen har gett några resultat. Vi har fått veta att vår FRA-lag kan vara ett beställningsjobb från USA. Vad datainsamlingarna används till redovisas inte, men jag gissar att det kommer till användning.

I det uppblåsta tillstånd som säkerhetsindustrin befinner sig i så lär det ha hittats användningsområden, men inget som vi får vara delaktiga i eller ha en synpunkter kring. Under tiden försvinner som sagt stora flygplan ut i tomma intet. Inget har förändrats, utom allting. Allting i bakgrunden där, medan basketbollen passas runt, en verklighet växer upp vi inte har någon insikt i.

Vi verkar inte kunna leva utan den där säkerhetspolitiken, som vi inte vet ett skit om, är inte det märkligt? Det stör mig och det bor nån slags ironi i att vi kanske sitter med en inflaterad säkerhetsindustri som i sin tur sitter och kollar på andra basketbollar. Inte minst för att de ska kunna motivera sin existens över huvud taget nu för tiden. Det kan finnas hur många gorillor som helst, när man kollar på fel saker. Frågan är väl hur man gör när man gör rätt.

En grej kan nog vara att inte alltid vara så lydig och titta dit andra pekar, tänker jag.