Idag bröt solen fram efter några dagars snöande. Det är vår nu, det är vackert, och vi kisar oss genom promenaderna med ett litet leende på lur. Jag älskar den här tiden på året, när man verkligen känner av förändring, och det gör att man verkligen uppskattar det som är bra här i livet.

Vi har det ju rätt bra, när man tänker efter. Radion körde ett reportage i morse om människor som på vinst och förlust tog sig till Brasilien för att få ett jobb. Det är svårt att föreställa sig den situationen, när man tar ett beslut att ta sig till ett främmande land, i förhoppning om försörjning. Det är en nivå av att leva som jag inte riktigt kan föreställa mig. Vilken lyx, egentligen, att inte kunna föreställa sig det.

Vi har det verkligen jättebra, när man funderar på det. De flesta av oss har jobb, vi har fungerande infrastrukturer, vi har sjukvård, vi har skola. Det kunde ju vara som så att vi behövde ha minsvepare med oss, när vi tar barnen till skolan i nån utbombad byggnad nånstans. Eller så kanske vi satt i kläm mellan stormakter på nån halvö nånstans och räknade ner dagarna tills det smäller. Solen skiner även på såna ställen, men deras livssituationer livas nog inte upp av att solen tittar fram efter en lång vinter. Möjligen är man kanske tacksam över att inte behöva frysa längre, om man överlevt vintern ur ett mer bokstavligt perspektiv.

Nä, vi har det riktigt jäkla bra här. Det spritter både i magtrakt och mark, och affärerna vi går och handlar i har det mesta att bjuda. Det svåraste är nästan att försöka hitta rätt ibland överflödet. Det finns de som analyserat samtiden och sett att det kan vara en källa till en slags modern stress, det där överflödet, förresten. Idag, en fredag, visserligen inte lönehelg men det kan man väl leva med när solen skiner, så känns inte överflödet som ett problem. Vi har överlevt vintern. Visserligen mer symboliskt än bokstavligt, men ändå.

Vi har det skitbra här — vi har det så bra att vi är rädda för vad som skulle hända om vi skulle låta andra ha det så här bra. Kanske skulle vi få det lite sämre då. Kanske skulle vintrarna vara ännu hårdare, om man skänker en slant till tiggaren utanför Ica. Nu existerar det visst forskning som beskriver hur vi som människor mår bra av att vara hyggliga mot varandra, men det kanske man inte ska lita på. Vi har det ju så bra här, så det vore ju synd att riskera motsatsen.

Ja, vi har det verkligen skitbra. God mat, tak över huvudet, livet leker och grogg framför tv-n. Saker och ting fungerar, ett strömavbrott kan till och med inspirera till några glada skratt grannar emellan, för vi vet ju att någon kommer att laga det snart nog. Bara inte grannarna sitter och skrattar glatt lite försent en kväll, och stör insomningen, så är ju livet ganska förträffligt.

Vi har det nog så himla bra, att det nog är lite girigt att vilja ha det ännu bättre. So what att vi övervakas ständigt, och ska övervakas ännu mer. Vi har det ju så himla bra, ändå, nästan lite otacksamt att kvirra om en sån skitdetalj. Det är ju dessutom jättebra att andra tar hand om saker där nere i Bryssel, de är så självgående så det vore ju nästan lite dumt att lägga sig i genom att ställa frågor om EU-arbetet eller det kommande valet. Det är nog säkert rätt tråkigt också, liksom, alla vet ju att politik är tråååååkigt. Och har man det tråkigt har man det inte bra.

Mm, livet är allt bra gött ibland. Jag tänker inte ha dåligt samvete över att njuta en härlig vårdag, om nu det kan tolkas som det. Jag missunnar varken mig själv eller andra den lyxen.