Vi har  ett riksdagsparti som inte behöver berätta för svenska medborgare, att de tar direkt avstånd från “svansen”, som den kallas, och dess metoder med mordhot. En såpass allvarlig företeelse, att en man som velat förhindra Jimmy Åkesson från att jaga väljare på ett äldreboende, rekommenderas att hålla sig undan, han kan råka illa ut annars. För att han motsätter sig ett riksdagsparti, ett parti som inte ens tillfrågas vad de anser om den typen av hot mot deras meningsmotståndare. För det spelar ingen roll sägs det, och normaliserar användning av mordhot i vad som ska föreställa demokratiskt valarbete.

Att vi är blasé, att vi inte anser att saker spelar någon roll, syns överallt. Edward Snowden håller sig gömd i Ryssland efter att ha läckt det absolut mest häpnadsväckande om vår övervakade vardag. Det är här, fantasierna har seglats förbi — miljarder telefoner följs aktivt i realtid och beslut tas från den här verksamheten som vi inte känner till. Vi peakar teknologiskt och informationspolitiskt och är mindre informerade än någonsin om vad makten gör och baserar sina beslut på, som vanliga medborgare. Eller varför inte lyfta kombinationen av att ha ett riksdagsparti som i allt väsentligt stöttar romantiseringen av stöveltramp, och en i övrigt handfallen riksdag som varit med och accelererat övervakningssamhället. Men det spelar ingen roll. Det verkar inte finnas något att göra åt det hela.

På sistone har jag dessutom med stigande förtvivlan sett precis hur mycket Sverige skiter i EU. Trots att vi är med och påverkas av vad som händer där, mycket på grund av att de stora riksdagspartierna ville ha det så. Eller vad sägs om det där med att riksdagen har fördelat skattepengar till partierna för att “öka på intresset för att rösta” och väljer att hoppa över EU-valet i praktiken? Inte mycket, det spelar nog inte någon roll att tycka något om sådant man inte kan påverka.

Och ni vet vad som kommer — jo, det spelar jävligt stor roll. Alla fattar ju det. Det är skitviktigt. Demokratin har börjat glida helt ur våra händer. Vi är helt förlorade utan den. Men vi verkar inte veta hur vi ska kunna påverka. Hur kan det vara ett problem? Hur kan det ens vara en tankegång i ett demokratiskt samhälle? Och det är det som är problemet. Om du redan gett upp vet du att demokratin är trasig.

Rösta, för helvete, rösta medvetet och med förstånd. Rösta, skriver jag utan att få så mycket som en jävla spänn från riksdagen. Det finns alternativ, när du ser dig omkring. Du är den enda som står mellan ett totalt maktfullkomligt EU-parlament och riksdag. Du är den enda som kan stå emellan en maktfullkomlig riksdag och deras tillgång till ditt privatliv. De själva verkar inte bry sig och framstår räkna med att du inte ska bli förbannad nog den här gången heller.

Det är faktiskt fruktansvärt att såpass viktiga grejer känns för svåra eller meningslösa att tackla. Jag orkar inte heller vara arg i längden, även om jag nu råkar vara det i det här inlägget. Men — ska vi resignera då? Är det verkligen ett alternativ?

Du är den enda personen som kan göra skillnad, inte en käft kommer att göra det åt dig. Även om du röstat på dem i tidigare val. Tidningarna kommer inte att hjälpa dig, de behöver inte vinna val heller, det spelar ingen som helst roll för dem. Det finns absolut ingen annan än du, som kan göra skillnad via din röstsedel. Är vi några stycken så kanske folk börjar bry sig. Det behöver inte vara jobbigare än att gå och rösta. Du behövs och du behöver orka. På riktigt. Belöna inte ett rött eller blått lag — belöna dig själv för en gångs skull.

Herregud vad illa jag mår av att publicera den här postningen. Jag vet inte vilket som är värst — att folk läser den och jag riskerar få SD-svansen efter mig, eller att få läser eller orkar bry sig.