Om man inte visste det innan, så var svallvågorna runt gårdagens SVT Debatt ett ganska bra exempel på hur hat föder hat. Anna Troberg och Robert Aschberg debatterade näthat, och den senare gick ut hårt och teatraliskt med att de vidriga kräken som näthatar minsann inte är värda något annat än avsky. Både med ord och attityd. Den där rättfärdigheten känns lätt igen när man sett det förr — näthatare känner sig precis lika manade och motiverade. Såklart.

Det Piratpartiets ledare sa var att vi behöver ha ett fungerande rättsväsende, men det tolkades både av Aschberg och av en del twittrare som att Troberg försvarade näthat. “Är du inte med oss så är du mot oss”, och då är det underförstått frikort att säga lite vad som helst. Det var inte överdrivet många som var sansade och förhöll sig till “jag håller inte med”, om man säger. (Men de fanns. Det var rätt fint att se!)

SVT Debatt är en skriktävling. Hela formatet är upplagt för drama på 20 minuter eller så, där folk hetsas och hetsar. Det är inte ett lugnt samtal, precis, där man går igenom ett problems omfattning och nyanserat diskuterar olika metoder av lösningar. Det är själva programmets upplägg. Det blir nästan som ett exempel på vad det är som är fel över huvud taget på attityder och tonfall. På bästa sändningstid ska du hata mest eller bäst för att “vinna” eller “förlora” en debatt. Avsikten är inte att lösa ett problem, avsikten är att underhålla.

Jag kan allt tycka att det finns ett värde med sociala tryck. Att tydligt visa att något är alldeles åt helvete, när någon gör något kan vara oerhört värdefullt. Man behöver inte prata om doftljus eller vara en mes. Men det saknas i stort föredömliga alternativ till att skvätta saliv i skrikmatcher. Det är det formatet som syns och — vare sig man vill det eller inte — så sätter det ribban för hur saker fungerar överallt. Det är roligt att vara översittare. Det är lönsamt att vara hatisk.

När Anna Troberg var tillbaka på plats vid sin dator efter debatten, så gjorde hon i alla fall ett gediget jobb med att vara ett föredöme, och visa att det finns alternativ till hur man kan bete sig. Efter programmet gick hon nämligen in och besvarade en stor del av kritiken, genom att vara nyanserad och lugn — och passade dessutom på att påpeka för de som hatat Aschberg under programmet, att han är en hygglig prick och visserligen förtjänade mothugg, men inte hat.

Det är hur som helst något av ett dilemma att mediepersonligheter ska respekteras när de agerar översittare, och helst ska vi springa med bakom ryggen på dem med greparna i ett fast grepp, när de manar till konflikt. Niklas Svensson är en sån, till exempel. Han har vid ett flertal tillfällen mellan-raderna-hotat Anna Troberg på twitter bland annat. När han igår gick i clinch med Anna så andas tonfallet inte respekt, precis.

Jag tror att många rättfärdigar sitt hat med att det är ett försvar för någon annans hat. Ganska många. Kanske rent av varenda en. En självförsörjande gren, på många sätt, i de olympiska hatspelen. (Sen finns det såklart riktiga troll, de som sitter och garvar när de fått igång andras ilska.) Det borde nog ändå vara rätt värdefullt att se till sitt egna ansvar och hur man bidrar till en direkt dålig situation, många gånger om man menar allvar med att man vill förändra situationer. Det känns lite som att svensk debatt behöver parterapi.