Allteftersom Jimmy Åkessons valturné på arbetsplatser runt om i Sverige fortsätter, fortsätter folk att protestera mot besöken. Det kan tyckas vara orättvist mot SD att de behandlas så, att släpper man in ett parti på arbetsplatsen ska alla partier få plats. Det är en bra och objektiv inställning, en slags grundläggande baslinje. Jag håller med om att man inte ska diskriminera mot invalda representanter i riksdagen på det viset, principiellt.

Samtidigt kommer några av oss från generationer av frågor om hur i helskotta rasismen kunde få ett så starkt grepp i Europa, med nazismen. Jag minns hur vi hade långa och många diskussioner i min barn- och ungdom, hur oförklarligt det var att det kunde få fäste. Hatet som ledde till systematiskt mördande av miljoner människor. Varför var det ingen som sa ifrån, undrade vi, och många lovade sig själva att säga ifrån när man ser den här typen av utveckling växa fram. Det löftet tror jag personligen är något som väldigt många försöker leva upp till idag. Ett löfte som man försöker hålla till sitt barnjag, rent av.

Här står vi nu mellan ett slags önskemål om en objektivitet och något vi lärt oss var vägen till helvetet. Som vi behöver bemöta så subjektivt vi bara kan trots att vi vet att objektivitet är viktigt och rättvisebärande. Vi behöver protestera, vi behöver säga ifrån, vi behöver tydligt visa att det inte är okej. Vi har ju lärt oss det, vi har pratat om det i flera årtionden. Vi vet att hat mot hela grupper kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Vi har ju lovat att inte glömma. Men vi vill heller inte förtrycka någons åsikter, det ska gå att tycka olika, rätten att tycka det värsta tänkbara behöver skyddas, eftersom det i förlängningen skyddar vår egna rätt att tycka lite mindre kontroversiella saker. Allas rätt är individens rätt, det går inte att separera de två.

Vi vet att vi har rätt att protestera, att vi har en moralisk plikt att protestera. Protesterna bemöts med mordhot, och ett parti i riksdagen får inte några frågor om det. De volonterar inte heller ett starkt tryck emot de här fenomenen. Partiets tysta budskap har nått fram, och en brandkårs personal som protesterar gör det under falska namn för att försöka undvika att hamna i den situation andra anställda på besökta arbetsplatser runt om i landet hamnat i. Där hotbilden ansetts vara så pass stark, att denne varken kan gå till sitt jobb eller vara hemma. För att ha protesterat mot ett besök av ett riksdagsparti. Ett riksdagsparti.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av de här motsägelsefulla strömmarna. Att vara objektiv och schysst, men samtidigt vara stark och visa ett subjektivt motstånd. Det blir särskilt jobbigt när det framstår vara enskilda individer mot SD. Brandmän, läkare, skolelever… Går det över huvud taget att göra rätt när situationen är som den är? Jag tror inte det. Frågan är vad som blir minst fel. Och vad det kommer att ha kostat oss när det är dags att reparera det sen.

Det finns inga självklarheter här och det skrämmer mig mer än något annat. Det är är fel att protestera mot SDs rätt att besöka arbetsplatser i sin valturné när andra partier använder sig av den strategin och är välkomna. Men, det är oproportionerligt och direkt motbjudande att de som protesterar blir mordhotade med ett riksdagspartis goda minne, en attityd som ekar av historiska vingslag vi sagt oss ha lärt oss något av.

Jag väljer att tycka att det är viktigare att folk får protestera och vägra stötta SD, än att vårda den jämförelsevis passiva objektiviteten. Även om jag nu inte släpper att det fortfarande är viktigt att folk ska få tycka “fel” och det även i offentliga sammanhang, eftersom vi annars landar där vi börjar. Det borde ju till och med vara ganska okomplicerat att kombinera de två. Mordhota inte de som tycker annorlunda än du gör. Inget ursäktar det, inte ens när andra gör fel.