Jag har inte varit ensam om att undra över det totala fiasko både riksdag och media stått för, som i stort ignorerat EU-valet. Det har vara handlat om riksdagsvalet i höst, och det har varit tragikomiskt att se etiketten “supervalåret” användas i samband med det, mellan varven. Man kan spekulera och fundera över varför det är så här, men att ställa frågan högt är förenat med vissa problem. Nåt som jag associerar till jante — man ska inte tro att man är något. Att fråga, att reagera, kan lätt tolkas som att man tror att man är mer än vad man är.

Det är en ganska klurig avvägning det där, visst är det bra för Piratpartiet specifikt om de nämns i relevanta sammanhang medialt. Det är en oerhört viktig kanal marknadsföringsmässigt, och underskattas nog inte av någon. Det är emellertid lite viktigare med hur Sverige förvaltar sitt medlemsskap i EU över huvud taget. Det är inte en ursäkt, eller hitte på — det är dominobrickor av konsekvenser att behandla EU som att det är oviktigt. För alla. Dras nån slags växel igång nu, känns det redan som för sent. Plikttroget nästan — inte minst för att det har varit ganska kraftig kritik kring det här problemet i sociala medier.

Sen är ju frågan om mediers relevans möjligen överskattas. En lite annan fundering är det där om vad det innebär om nu Piratpartiet blir invalda igen till EU-parlamentet efter månader (år till och med) av bristfällig EU-granskning. Vad betyder det för mediers relevans då? Vad händer i det ögonblick alla inser att det inte är så viktigt att synas i etablerade media längre? Det råder ingen brist på folk som kommenterar med den andemeningen heller. För vissa är det bäst att hålla käften, och inte anmärka på den ojämna politiska diskussionen av och med politiska representanter i etablerade media, eftersom samtiden sprungit ifrån dem och det är bara en tidsfråga innan de blir obsoleta.

Själv tycker jag att saken dras till sin spets när Göran Greider ber de som engagerat sig i F! att istället rösta på det rödgröna blocket. Hans mardröm är att partiet exempelvis får 3,5 procent, dvs under riksdagens gräns. 3,5 procent kan vara några hundra tusen röster som gör skillnaden att hans parti inte får makten. Jag känner igen det där, vi som röstat på Piratpartiet har tvångsmatats med den där retoriken sedan flera år. Uppenbarligen kan man slösa bort sin röst om man inte röstar som makten vill. Känns varken socialistiskt eller liberalt, om du frågar mig, ideologier som vilar på demokratiska lagrar traditionellt sett.

Som jag ser det är det inte tillräckligt stora skillnader mellan S och M för att man ska köpa att det är viktigt att det ena hålls borta som regeringsalternativ. Det var nog länge sedan, till och med, som det var det. Båda blocken kämpar om mittenrösterna, och båda blocken behöver appellera samma människor. Det är oftast schimärer det handlar om, ett låtsaskrig á la Crips och Bloods i den amerikanska hip-hop-världen. Samma saker är viktiga. Det börjar bli alltmer uppenbart för svenska väljare. Det är lite som att se tjänstemän eller förvaltare gå till strid med vem som är bäst lämpad att hantera saker, på inget annat än yta.

Allt det här får mig att undra varför så många vill att vi ska rösta antingen på Socialdemokraterna eller Moderaterna, med kringpartier. Och hur 4-procentsspärren är helt designad för att det ska fortsätta vara så. Vad exakt har de gjort för att förtjäna att vara eviga regeringsalternativ? Vad exakt inom nån slags demokratisk tanke, passar den slentrianmässiga normen att det måste antingen vara S eller M som sitter vid spakarna? Vad har vi för skyldigheter att alltid förhålla oss till det, vad det än gäller?

Så vi har ett starkt etablissemang, som det kallas, som håller hårt i tyglarna, så hårt att de tror att de finns där naturligt. Att det är en slags naturlag att det måste vara S eller M, och trots att det dyker upp alternativ som har tydliga, profilerade skillnader så anses det inte vara relevant. Det anses till och med att man ska vänta med utvecklingen av politiken, för att skydda det gamla som misslyckats med att hänga med i förändringarna. Och inser inte själva hur konstigt det låter.

Jag är personligen helt övertygad om att Piratpartiet återigen kommer att bli invalda i EU-parlamentet. De har gjort ett bra jobb där, varit tydliga, öppna och fått till förändringar som för väljare varit viktiga. Det har inte de som läst tidningarna fått information om nödvändigtvis, men väl de som har tillgång till ett konto på sociala medier. Frågan är vad det innebär, som sagt, för relevansen i de politiska mediala diskussioner som förs. När jag angriper EU:s demokratiunderskott, både ur perspektivet hur det fungerar i praktiken och hur vi regionalt hanterar vårt medlemskap — så är det helt enkelt bra mycket större än Piratpartiet. Och det vill jag helst slippa skämmas för. Jante hör helt enkelt inte hit.