Folk som hotar andra människor suger valballe. Lite barnsligt, men ganska tydligt sätt att uttrycka det jag känner för s.k. “näthatare”. Problemet är mest bara att människor som kan gömma sig bakom anonymitet för att hota, är priset för att låta andra människor komma till tals. Det är en ibland en omöjlig moment 22-situation. Det finns hatare som en del människor behöver få möjlighet att skydda sig från. Sen har vi såklart det bekymmersamma att inte kunna prata öppet om sin arbetsplats. Ja, ni vet, ni har läst det för, vi snurrar i den här kunskapsrondellen på regelbunden basis, ni vet att det finns massor av goda anledningar till anonymitet.

Bäst vore det naturligtvis om ingen hatade. Alls. Men, nu hatar alla, utan undantag, något eller någon i vardagen. En mänsklig egenskap som har nåt slags värde ur evolutionär synvinkel, kanske? Inte sällan är våra goda egenskaper även våra dåliga egenskaper, om man säger.

Hur som helst råder det ingen brist på folk som beter sig som svin. Ett av mina “favoritsvin” online är inte anonym, han är journalist på Expressen. Jag har tänkt på det ibland, att det kanske inte är hat då’rå, när man är kändis, eller har många följare som offentlig person. Det är liksom helt okej då. Det sinistra uppstår kanske bara i den stund någon är anonym. Jag vet med mig själv, att i den stund jag bestämde mig för att inte vara anonym med min blogg, så var det för att “räknas”.

Anonyma människor framställs i nästan alla sammanhang som skumma. Att inte behöva vara anonym är något av en lyx för ganska många, och när man har naturlig tillgång till den lyxen så har en del ingen förståelse för att det finns de som “väljer” anonymitet. Anonymitet har blivit en slags modern tids abstrakt bakelse, där folk är svältfödda på existensberättigande och bemöts med totalt oförstående. “Det är väl bara att visa vem du är? Ha lite ryggrad, och stå för saker!” Det är symboliskt för en egenskap som vi alla besitter, precis som hat, när vi är priviligerade på olika vis. Vi förstår inte varför folk har det dåligt, när det går att ha det bra, ungefär. Och missar hela kartan av nyanser och anledningar till anonymitet.

Anonymitet är något som behöver ingå i demokratiska samhället. Det är något vi lärt oss den hårda vägen. När Miljöpartiet föreslår en förändring i bbs-lagen, så är det en konsekvens som de tycks ha missat — registrering av bloggare innebär i praktiken förbjud mot anonymitet. Det är så självklart att direkta hotsituationer behöver tacklas, men det blir så konstigt när åtgärderna i sig blir ett hot mot de som har det svårast att nå ut i samhällsdebatterna. De som av nödtvång behöver vara anonyma. De vars behov, gör att vi betalar priset genom att behöva “stå ut” med att även idioter gömmer sig bakom anonymitet.

“Stå ut”, skriver jag inom citattecken, för en del i den här problematiken är att det har inte alltid varit helt tydligt vad som menas med näthat. Menas det inte när det exempelvis handlar om att en kändis uttrycker sig nedlåtande om någon eller några, men är upprörande när en anonym “näthatare” uttrycker sig på jämförbart sätt, så är det inte helt lätt. Mellan raderna andas ett slags “jag har rätt att slå ner på dig, men du har inte rätt att göra detsamma mot mig”.

Där nånstans tror jag att åtminstone en källa till problemet bor. Kändisar och hatfulla politiker online, som får vara det för att de inte är anonyma behöver ta sitt ansvar för ett allt hårdare tonfall i samhället. De bidrar till en direkt hatisk kultur. Sopa helt enkelt rent framför egen dörr, och gör det för Guds skull inte till en slags rättighet att få hata, bara för vissa grupper.

Ett exempel på när hat görs rumsrent är inte minst det där med att dagen efter Anna Troberg debatterat med Robert Aschberg på tv, utsattes hon för det här:

Lika viktigt är att vi alla nog dessutom borde försöka lära oss att inte vara så jäkla ömhudade alla gånger. Att någon blir förbannad på en är inte kränkande. Att bli förbannad på något är förresten inte samma sak som att vara kränkt heller. Det behöver inte ens innebära att “hat” är en relevant känsla när man ilsknar till. Vi behöver hjälpa varandra att förstå när “näthat” är ett riktigt problem. Hotar en människa någons liv? Ja, då är det allvar. Säger någon emot dig på ett hånfullt sätt? Nej, du får leva med det.

Nåväl, — Miljöpartiet lyfter särskilt ungdomar som ett problem. Just den gruppen, dock, är inte själva anonymiteten problemet vad jag förstår, de känner oftast vilka det är som mobbar en. (Friends nätrapport 2014. Där står att 8 av 10 barn och ungdomar vet vem som trakasserar dem på nätet.) Är det för att folk tror att det är okej att mobba eller bli mobba som detta inte anmäls? Eller anmäls det och inte förvaltas av polisen? Vad är det som gör att det ser ut så här? Ett problem som garanterat inte löses av att bloggare ska tvingas att registrera sig, tänker jag spontant.

Jag tror inte att det går att få bort hat med mindre än att människor lobotomeras. Men jag är övertygad om att om resurser prioriterades korrekt, så skulle många som går så långt att de hotar människor kunna plockas in. Gråzonen däremellan handlar väl om att vi som människor lär oss att både att hantera och respektera varandra socialt. Liksom, precis som vi alltid behövt göra, antar jag?