Jag undrar ibland vad “att vara hygglig” innebär. Det finns nåt gammalt Tjechov-citat om att vara väluppfostrad innebär att inte se när någon spiller på duken, snarare än att undvika att spilla på duken, så att säga. Att se, men inte kommentera, fördöma eller på olika sätt etablera “jag är bättre än du”-status. Jag har alltid gillat den tanken, men har otroligt svårt att leva upp till det. Istället är jag nog den som tar en sked med sås och häller med flit på duken, bara för att den som spillt inte ska känna sig ensam. För pinsam tystnad och undvikande av att kommentera eller dela på en upplevelse med någon, kan vara ganska jobbigt för den som inser att folk är tysta av artighet. (Något som jag själv lärde mig när jag lät mina skäggtofsar på hakan växa en sommar.) Frågan är om jag är hygglig eller inte då.

För å andra sidan vill väl ingen ha ständiga kommentatorer som följer en i vardagen. När jag läser Susan Elkin i The Independent om att lärare behöver få semester från påhopp via internet av elever och lärare, så poängterar hon att ungar behöver lära sig att vara hyggliga, precis som de behöver lära sig att inte köra på folk när de lär sig cykla. Jag tror att det för de allra flesta är självklart, det finns till och med forskning som visar att föräldrar önskar att deras barn är omtänksamma, snarare än framgångsrika.

Hur omtänksam man än är är det ganska viktigt att även synas. Göra skillnad på olika sätt, och bli framlyft. Jag har skrivit spaltmetrar om hur att vara elak är något av en räkmacka att glida in i uppmärksamheten — man kan rent av få producera tv-shower. Såg nån t.ex. reklam där människor i vardagen är “radiostyrda” av några hysteriskt fnittrande män, där en person måste göra allt som de säger åt denne. Ett program jag inte nånsin kommer att titta på frivilligt, eftersom jag då skulle belöna det mobbingbeteende som förnedrings-tv så ofta handlar om. Ingenting i det signalerar hygglighet, kan man väl säga.

Samtidigt som det är populärt med förnedrings-tv, så finns det en uppsjö av exempel när motsatsen älskas och hyllas. Jag vet inte hur många gånger jag stött på fina historier online, där människor delat historien vidare, som handlar om osjälviska handlingar. Det kan vara kändisar som är hyggliga mot sina fans — det är omåttligt populärt — likväl som vanliga svenssons som gör något för dem själva normal hygglighet, men som uppfattas som ovanligt fint. Som om det är så himla ovanligt, trots att det är något som ses som eftersträvansvärt, vilka du än frågar runt om i världen.

Frågan är varför det är ett såpass stort problem, att folk är oempatiska, när att vara hygglig anses vara en av de godaste egenskaperna. Jag undrar ibland om det är en myt att folk är så jävliga mot varandra. Kanske är det bara underhållningssektorn som signalerar det, och så har det blivit en slags vardagssanning? Visst finns det oempatiska människor i vardagen, men frågan är hur pass vanligt det är. Kan hygglighet rent av misstas som elakhet? 

Kanske handlar det om att vi inte riktigt ser hygglighet. Vi känner igen översitteri och arrogans, men känner vi igen hygglighet? Vad är det att vara hygglig, är det normalt eller något ovanligt? Hygglighet är något de flesta av oss nog anser oss besitta, men samtidigt är det svårt att köpa när någon anklagar en för motsatsen. “Jag menade inget illa”, är en sån där grej som de flesta av oss känner igen. Det är inte minst en ovanligt svår balans mellan varven, mellan “varför sa du inget” och “varför kunde du inte bara hålla käften”.

Jag är inte alltid helt säker på vad hyggligt är. Vad det innebär. Hur man lär sig själv och lär andra vad det handlar om. Att vara snäll mot de som lider är självklart. Men vilka är det som lider? Och vem bestämmer det?