På debattsidorna har vi kunnat följa tjänstemän som debatterat med företag angående datalagringsdirektivet. Poliser som gärna vill ha datalagring kvar och en internetleverantör som gärna vill förhålla sig principiella kring åtgärder som kränker den personliga integriteten. EU-domstolen har bedömt att datalagringen är olaglig och riksdagen har bedömt att de vill ha den kvar ändå — och de som debatterar det är… poliser.

Har ni tänkt på hur sällan informationspolitiska konsekvenser diskuteras av regering och riksdag? Igår poliserna som vill ha datalagringen, vilket även Ekobrottsmyndigheten gjorde för någon månad sedan. Men i närminnet ligger även tjänstemannen på FRA som tyckte att Snowden borde åka hem och ta sitt straff. Vi är nog antagligen många som minns Pontén med flera, som debatterade bl.a. Ipred-lagen i medierna, dessutom. 

Jag som är lite insnöad i just såna frågeställningar har ofta återkommit till hur märkligt det varit att representanter ur särintressen som vill försämra rättigheter för folk, fått agera utan att politiker haft nåt nämnvärt att lägga till. Eller motsätta sig. Ni vet, de där som föreslår och voterar igenom själva lagstiftningen som debatteras.

Tjänstemän och lobbyister – men inga politiker. De får inga frågor om det, ställs inte till svars och tystnaden är kompakt om något eventuellt parlamentariskt intresse eller ansvar av att tackla frågeställningarna. Regeringen har beslutat att den svenska lagstiftningen om datalagring inte ska tas bort, trots EU-domstolens dom. Den ska utredas, och planeringen förläggs så att det inte ska störa några valrörelser, har de bestämt. Uppföljt av debattartiklar från tjänstemän i olika myndigheter som försvarar behovet av att inte behöva följa proportionalitetsprinciper om övertramp i människors privatliv.

När det ideologiska och principiella försvaras av ett företag som Banhof i en svensk morgontidning, så upplever jag det som ironiskt. Särskilt i en valrörelse. Men även lite farligt. Vanan av att vilja genomföra saker som politiker utan att behöva ta nån slags förankrande runda i opinionen är en inte särskilt trevlig utveckling.

Varför ser det ut på det här viset?