Anna Troberg skrev ett inlägg där hon tacklade yttrandefrihet med ett praktiskt exempel, om vad det innebär att folk har rätt till motstående åsikter. I en tråd på blåa sidan så brakade hela SD lös. Det var odemokratiskt hit och yttrandefrihet dit. Ganska spejsig läsning mellan varven, kan man väl säga. Jag tycker att stämningen i det stora hela fångas in med en tweet av Ricky Gervais:

Det där med vad yttrandefrihet inte är: att andra ska vara tysta av respekt för ens egna åsikter. Det må vara artigt och väluppfostrat att låta folk tala till punkt, eller nåt, men det är liksom en annan grej. Gervais avrundade med ett vasst skämt: Everyone is entitled to my opinion, men jag gissar att sarkasmen inte riktigt fångas upp, överallt. Yttrandefrihet innebär nämligen att det inte finns ett tvång om att man måste lyssna. En god diskussion har den premissen, men inte yttrandefrihet. Man kan exempelvis strunta i andras budskap eller vad de säger, genom att blockera och filtrera oönskad information. Eller tycka motsatsen och uttrycka det.

Att förvänta sig att andra ska hålla tyst, finns liksom inte som alternativ i nån egentlig mening när det gäller åsikts- och yttrandefrihet. Det blir därför förvirrande när man hamnar i diskussioner om just yttrandefrihet – där man förväntas göra, tycka eller säga något annat än det man gör. Jag sitter och funderar på om det kanske beror på att när någon “utsätts” för andra åsikter än de den själv har, så uppfattas det som påfluget kanske? Att det då, omedvetet, kastats en första sten genom att inte hålla med, så har man enligt nån social regel underförstått bett den andra “hålla truten”. Och därmed är det fritt fram att säga det själv?

För det är en sån där grej som dyker upp jätteofta, folk som säger “vi har faktiskt yttrandefrihet” och samtidigt, i all praktisk mening, gör allt för att driva fram regler om när folk får yttra sig. Och hur.

Onekligen blir det svårt att försöka kommunicera vad yttrandefrihet är och handlar om. Eftersom själva diskussionerna där yttrandefrihet används som argument ofta leder till något helt annat än det yttrandefrihet faktiskt handlar om. Om förutsättningarna är att det här får man tycka, göra och säga, men inte det här, är det liksom inte yttrandefrihet vi pratar om längre. Det är strikt politiskt korrekthet, som strävas efter då.

Det känns i alla fall som att yttrandefrihet och demokrati blivit ord som inte betyder något i praktiken, rätt ofta. Alla vill ha det, men få vet vad det är eller hur man lever upp till det. Jag börjar undra om det är så att yttrandefrihet möjligen blandats ihop med förväntningar om god ton istället, eller så? Ungefär som den gamla tanken att väluppfostrade barn håller tyst när de vuxna pratar. Eller att man inte ska störa folk. Jag vet inte. Det blir i alla fall högst förvirrande mellan varven, när ämnet är på tapeten. I den stund det blir “vems yttrandefrihet gäller”, så har man per definition lämnat ämnet yttrandefrihet, om du frågar mig.