Aengeln sätter ord på det jag själv försökt att formulera en stund nu. Ja, jag är besviken. Men jag är inte besviken på Piratpartiet. Eller på er som stöttat, uppmuntrat, spridit och hjälpt till hela vägen. Det är liksom svårt att vara riktigt ledsen när jag tänker på allt det där positiva.

Men desto svårare är det att hitta något positivt i att EU-parlamentet nu kommer få ett renodlat rasistiskt inslag. Av många fler mandat än Sveriges totalt 20. Varav ett par (i skrivande stund) går till just den grupperingen.

Piratpartiet är ensamma om att kämpa emot övervakningssamhället, och jag behöver inte peka på det besvärliga i att den politiska situationen ser ut som den gör. Det är viktigare än någonsin att sträva emot att den sortens verktyg som skulle få Stasi att dregla, inte hamnar i händerna på den här typen av auktoritära maktmänniskor det handlar om.

Jag känner mig inte bara motiverad, utan nästan tvingad, att som en av få att se allvaret i vad övervakningsindustrin kan ställa till med, under de här förutsättningarna som återinträde av nazism i våra parlament innebär.

Så tack för att ni kämpat! Och jag hoppas verkligen, innerligt, att ni orkar kämpa ett tag till.